Mats Gellerfelt om Fred Vargas "Spökryttarna från Ordebec".

I sin recension av Fred Vargas senaste roman erkänner Mats Gellerfelt, en av de något äldre recensenter, som fick nåden att stanna kvar på Svenska Dagbladet vid den senaste utrensningen, att han inte haft tillgång till originalupplagan och därför inte känner till om hans tidning ("vår tidning", som det hette före utrensningen) nämns även där. Svagt! Det hör till en recensents plikt att kolla upp sådant.
Eller bor Mats Gellerfelt i öknen? Själv läser jag i möjligaste mån också  originalupplagorna till de böcker jag recenserar.
I "L´armée furieuse"(Viviane Hamy 2011) hittar jag på s 165 den information, som Mats Gellerfelt saknat.

Älska mig - ändå blir talbok

Det ska bli mycket intressant att se vad "Myndigheten för Tillgängliga Medier" gör av min senaste roman. Den är ju skriven som en dialog mellan en kvinna vid namn Anna Maria och hennes terapeut med samma namn. Det gäller att hålla isär dem. Eller också inte.

Rådgivare för hemmet

Gjorde just ett  fynd i min bokhylla: det lilla häftet "Rådgivare för hemmet" av Hj.F. Höglind, examinerad sjukgymnast, Sala 1933, pris 50 öre. Ett nästan kusligt aktuellt inslag i debatten om nyttigt och skadligt. Nyttigt är grönsaker och frukt, onyttigt är att stå och skrika sig hes på en idrottsplats.
     Obs att författaren  skriver "grönsaker och frukt", inte "frukt och grönt", en synnerligen aktuell distinktion.

Susan Boyle och "Aspergers"

Läser i tidningen att sångerskan Susan Boyle gått ut med informationen att hon har Aspergers syndrom.
Märkligt! Enligt den information jag har till hands är den diagnosen på väg ut. Den är missvisande och förenklande. Nu ska det heta "autismspektrumstörningar". Detta berör mig i allra högsta grad, då jag själv befinner mig inom detta spektrum.

Om Asbjörn Olsens prylar eller en lektion i epifani

Jag har i min hand en relativt nyutkommen bok. Titel: Prylar, författare Asbjörn Olsen. Asbjörn är min granne, 92 år och vida berest. Från sina resor har han hemfört föremål som laddats med minnen. De är utmärkta exempel på det jag i ett tidigare inlägg kallat epifani. Asbjörns son Hans har fotograferat dem och jag vågar påstå att den epifani som de laddats med finns kvar i de märkliga avbildningarna. De får mig att darra av förtjusning och rysa av skräck. En ros till Asbjörn för att han så generöst delat med sig av sina minnen. Bara en invändning: Titeln. Det här är sannerligen inga prylar, det är heliga föremål. Ett exempel: Gudinnan Artemis från Efesus, en blå dörrkläpp.

Om gudasonen David: två versioner

Den sydamerikanske författaren J.M. Coetzees senaste roman heter Jesus barndom (svensk översättning 2013). Det är en  märklig bok.
På ytan verkar den inte handla om gudasonen Jesus utan om en vinddriven femårig pojke, som genom omständigheternas makt fått namnet David. Han hamnar tillsammans med en man, Simón, som inte är hans far, i ett slags limbo, staden Novilla.
 En annan roman, där en gudason figurerar under namnet David är min egen "Hoppa opp i himlen" från 1990. Den utspelas i Ångermanland. Davids mor Mary hade velat kalla honom Jesus, men det tilllåter inte prästen. Det får bli David, uttytt "den älskade". Vi får här följa David från födseln på julafton 1938 tills han drunknar vid sju års ålder. Hans liv återberättas av systern Mirjam.
     Av alla positiva  recensioner som min roman fick minns jag särskilt den som  franska LE MONDE publicerade av  Philippe Bouquets översättning. Recensenten Jean-Louis Perrier hade noterat att min David föds i samma ögonblick som nazismen börjar välla in över Europa och dör, när den är besegrad. Och han frågar sig: Vems son är då lille David?
    Jag saknar emellanåt den elegans, nyfikenhet och intellektuella klarhet, som kännetecknar fransk recensionsverksamhet. Ingen av de svenska recensionerna kom i närheten av en analys av det här slaget. Därmed inte sagt att romanen inte uppskattades i sin originalversion. I Aftonbladet skrev Gunder Andersson  att den var "rörande och berörande, komisk och tragisk, den bär som myt, som skröna, som psykologiskt porträtt av den religiöst förvillade."
    Coetzees roman har också mytologiska inslag som den magiska osynlighetsmanteln. Men det som träffade mig starkast i den berättelsen var Davids envetna vägran att låta sig anpassas till det samhälle, där han hamnat. Han skolstrejkar likt en annan Pippi Långstrump.      

Älska mig (ändå)

Kändisen Alex Schulman reser land och rike omkring med sin show "Älska mig!" har jag läst.
År 2012 gav jag ut romanen "Älska mig - ändå"! Jag tänker inte be om ursäkt för nästa mening, som lyder: "Min titel är betydligt fyndigare." Men jag är ingen kändis och får därför inte den uppmärksamhet som min roman förtjänar. Någon påverkan från Alex Schulmans sida tror jag alltså inte att det är fråga om. Hur skulle han kunna låta sig påverkas av mig, en relativ doldis?

Dikten FÅGELN publicerad på Poesi på en dag 9 november 2013

Ordet kärlek nämns inte i min dikt men det är ändå tydligt att dikten FÅGELN handlar just om den omöjliga kärleken.

Vargtjut

Vargen har följt mig sedan jag var ett mycket litet barn. Bilden av den skrämde mig så mycket att jag blev tvungen att oskadliggöra den genom att att använda den som omslagsbild till romanen "Vargens mjuka tassar". Nu har jag vargens tjut i öronen och det märkliga är att det inte skrämmer mig alls. På den CD,  som medföljer boken "Faszination Wolf" av Christoph och Barbara Promberger (2010)  hör jag klagorop och längtan men ingen lust att skada.

Arnaldur Indridasons huvudtema

I Indri/dasons senaste roman "Den kalla elden" (2010 hittar Erlendur Sveinsson äntligen resterna av sin lillebror, som vid åtta års ålder försvann i en snöstorm på fjället. Från och med romanen "Änglarösten" (2002) finns temat den försvunne pojken med, till att börja med antydningsvis. Händelsen präglar hela Erlendurs gärning som polis.  När han nu kan lägga mysteriet åt sidan sker det med stor dramatik, mycket sorg och stor vånda. Det är märkligt hur en enda  episod kan syrsätta ett helt författarskap.  Märkligt också hur den isländska naturen spelar med på författarens villkor.

Bennie Liljenfors i repris

Den 24 augusti efterlyste jag kriminalförfattaren Bennie Liljenfors med pseudonymen K G Matiason. Jag ville gärna checka upp om  denne begåvade författare fortfarande är kvar i sinnevärlden. Och se, det är han! För en vecka sedan fick jag ett sms från Bennie Liljenfors.  Så småningom fick jag också veta att  han skrivit under ytterligare en pseudonym. Av Sten Wilding har jag nu läst den lysande kriminalromanen "Vita Frun". Den fick Sherlockpriset 1973, vilket inte förvånar mig ett dugg. Jag trodde att jag som gammal deckarförfattare lätt genomskådar alla knep och vändningar, men på den här gick jag bet. Grattis, Sten Wilding!

E.T.A Hoffmann och Karl-Gunnar Rundgren

En tuschteckning inom glas och ram har följt mig genom alla flyttar. Den inspirerar mig fortfarande, jag är förfärligt rädd att den ska gå förlorad. Den visar tre grubblande gestalter, en staty som tycks balansera ett klot på magen, en piprökande liten klotrund farbror med en bok i handen och högt uppe i ett träd en uggla. Scenen är belyst av en halvmåne. Ur skymningsljuset lösgör sig en fladdermusliknande figur.   Teckningen är dedicerad till Marianne av Karl-Gunnar och har titeln "Schulmeister Wuz och de mystiska Hoffmanniterna."
     Karl-Gunnar Rundgren var knuten till  Siestas redaktion, en nordisk kulturtidskrift, utgiven i Uppsala.  Han hade gjort omslaget till nummer 2 1956  och även bidragit med  illustrationer till en och annan text. Han var också en av de vänner, som jag hade stort nöje av att umgås med under mina första år vid Uppsala Universitet. Vi var båda fascinerade av E.T.A Hoffmann.
    Nu sitter jag och läser Kjell Espmarks nya bok, "Hoffmanns försvar". Temat är det overkliga i det verkligas värld. Espmark skriver att det är första gången i vår litteratur som legeringen av det fantastiska och det vardagliga sker. Det må vara hur det vill med den saken, jag tänker genast på den gode Homeros, men de exempel ur E.T.A  Hoffmanns skrifter, som Espmark citerar, är tänkvärda. Bland annat uppehåller han sig vid den skicklige magnetisören, som med hynosens makt kan förföra ett helt folk: "Jag fruktar vad en sådan magnetisör kunde göra med vårt folk om de många tyska staterna förenades i ett enda land", låter han Hoffmann uttala på sin dödsbädd.
     Under läsningen kastar jag då och då en blick på "Schulmeister Wuz och de mystiska Hoffmanniterna". Om jag fortfarande hade kontakt med Karl-Gunnar Rundgren skulle jag be honom förklara vilka dessa Hoffmanniter är. Men det kanske inte behövs. De representerar kanske helt enkelt "det overkliga i det verkligas värld".
     Jag skulle vilja fördjupa mig ordentligt i E.T.A Hoffmanns värld,  men om jag gjorde det skulle jag nog fastna, är jag rädd. Jag skulle känna igen Kafkas skalbagge i Hoffmanns tusenfoting (i Der Goldene Topf), Gogols överrock och framför allt Paracelsus och hans efterföljare Dr Faust och Dr Jekyll/Mr Hyde. Ja, till och med den omtalade strykjärnsbränningen på Lundsberg.
 Nej, sånt har jag inte tid med. Inte för tillfället!

Avfallsprodukter städas bort under sömnen

Läste någonstans att forskningen kommit fram till att en funktion av sömnen är att den städar bort avfallsprodukter ur hjärnan. Menas kanske drömmen? Själv drömmer jag då och då om resor med alltför mycket bagage,  som jag har all möda i världen att hålla ordning på, eller om tillställningar, där allt är en enda röra. Mina ansträngningar att städa undan i dessa drömmar är stora men inte alltid lyckosamma. Kan det vara fråga om storstädningar i hjärnan?

Nils Eric Sjödin och drottning Silvia

I allt ståhej kring estradören Jacke Sjödin är det lätt hänt att man glömmer bort hans far  Nils Eric, kallad Nicke men även  "Runeberg från Röån". Han var en säregen poet, författare till en rad diktsamlingar på nordångermanländskt tungomål. Jag slog just upp en av dem, "Gammelvärla".
    Där finns några dikter, som känns märkligt aktuella. Först "Drottninga". I den berättas hur  drottning Silvia, "tyskjänta", en första maj efter en middag hos svägerskan Christina råkar bli vittne till en demonstration men tror att det är en trafikolycka, som samlat "sä fali myttje folk". Poeten reflekterar: "nog gett väl/´n tôcken en lär säg å skelje/ på förstemaj-demonstrationern/ å trafikolôckern/ om hon skô tänk säg vära/ jussom nan symbol, dom säg."
    Symboltemat kommer tillbaka i dikten "Symbol´n": "Int´ är e bärä/ a Silvia/som ä symbol/för folke."
Poeten minns sedan hur timmerhuggarna märkte  timmer år 1941: "Ett tå bolaga/ hadd e märke/som va ont/ å hågg in... "Dä va /e hakkors. Störstboon/som  rådde om timre/ sa åt oss/ att vi skulle vära noga./
  "I år// hågg ji e/ på timre./Näste år/ ha vi e /på rockslage"/ sa´n.
    Men, slutar dikten, "Sä´n dänn symbol´n/vart int´/ sä populär."

Nygammal bok

Jag håller ännu en dejavubok i handen, "Professorn och hans offer. En nästan sann kriminalhistoria", ursprungligen utgiven på Norstedts förlag 1980. Jag var aldrig riktigt nöjd med vare sig omslag eller baksidestext. Nu är jag det. I Dejavus version är boken röd, kärlekens och dödens färg, och baksidestexten är personligt hållen.

Apropå att nya ärkebiskopen blir en kvinna

Det är inte så förfärligt länge sedan det diskuterades om kvinnor överhuvudtaget bör få bli präster.
Jag minns från min tid i KGF (Kristliga Gymnasistförbundet) på 1950-talet en sådan diskussion och särskilt diskussionsinlägget om kvinnnliga gravida präster. Det skulle väl ändå väcka anstöt med en tjockmagad präst framför altaret! Nu läser jag att den blivande ärkebiskopen faktiskt har två barn!

Carl Henning Wijkmark och Håkan Nesser

Carl Henning Wijkmark har kommit ut med en ny bok, "Vi ses igen i nästa dröm". Jag associerade genast till Håkan Nessers "Himmel över London", som är inte bara en blinkning till filmen "Himmel över Berlin" utan också en nytändning i hans författarskap. Jag recenserade hans "De ensamma" i Svenska Dagbladet 2010-05-22 under rubriken "I omtuggningarna märks en trötthet." I texten antydde jag att han delade sin trötthet med sin kriminalinspektör Gunnar Barbarotti, som han  ägnat en fjärde roman.
    Så kom då "Himmel över London" året därpå och ytterligare ett år senare "Levande och döda i Winsford". Lysande romaner! Har månne Wijkmark låtit sig inspireras av den förra? kan jag inte låta bli att fråga mig. Där finns ett liknande mysterium som i "Vi ses igen i nästa dröm".
    I dagens UNT recenseras Wijkmarks bok av John Sjögren, som ser vissa likheter med Haruki Murakamis författarskap, men den mer näraliggande "Himmel över London" nämner han inte.

Doktor Glas aktuell igen

Det är något märkligt med Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Han förlorar inte vitaliteten trots alla sina missöden och eskapader.  Senast har han blivit porträtterad i Helena Siganders roman "Dosan. Helga Gregorius berättelse  (2013), där vi får lära känna honom ur en kvinnas perspektiv.
       Det är som om ondskan vägrar att ge upp. Det är också något lockande med läkare i rollen som ondskans representant. "Ondskan är mycket romanesk", som den franska författaren Sylvie Germain har påpekat.  I dag kan man i tidningen läsa om en Sigtunaläkare som misstänks för grov våldtäkt på barn. Det är frestande att tolka sådana människors beteende i psykoanalytiska termer. Reaktionsbildning är en av de försvarsmekanismer som  Sigmund Freud laborerade med. En läkare som drivs av aggressiva impulser kan således utåt visa "reaktiv vänlighet" och därmed undvika att väcka människors misstänksamhet.

Apropå nobelpriset i litteratur

"Alla" är tydligen nöjda med att litteraturpriset gick till Alice Munro i år. Även hon själv.

Jag minns de år, då världen väntade på att Belgien äntligen skulle få ett nobelpris i litteratur igen. Sista och enda gången var är 1911, då den franskspråkige Maurice Maeterlinck fick priset. Den mångsidige nederländskspråkige  Hugo Claus var länge mångas favorit. På grund av mina kontakter med landets författarkår ansågs jag lämplig att intervjua honom, om det nu skulle bli så. Där satt jag alltså vid min telefon år ut och år in, men ingen Hugo Claus. Jag tyckte verkligen synd om honom, författaren till så många fina böcker, inte minst "Belgiens sorg". Redan hösten 1994 skrev Marcel van Nieuwenborgh, kulturchef på den nederländskspråkiga Staandard, "Nu ger vi upp hoppet. Det var nu eller aldrig Kenzaburo Oe fick vänta i över tio år. Om Hugo Claus måste vänta lika länge blir det för sent för honom."
    Hugo Claus dog 2008, han begick självmord genom euthanasi.
    Om  det uteblivna Nobelpriset eller Alzheimers sjukdom var den primära orsaken är inte lätt att veta. Det kan ju faktiskt vara så att högt spända förväntningar följda av frustration kan påverka hjärnan negativt.

Mer om Lena Anderssons roman om kärlek

En tanke slog ner i min hjärna i natt:
Det Lena Anderssons roman "Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek" egentligen handlar om är författarskapet, dess egenmäktiga förfarande med författaren, den knaggliga vägen dit: ska jag lyckas eller inte? "Vi kan väl höras när du kommer hem", säger Hugo till Ester. Jag läser det som "Vi tar nya tag med texten, när du kommer hem."
    En metafor alltså.

Mer om Élisabeth Georges Kommissarie Lynley

En av de filmer om kommissarie Lynley som jag skrivit om i ett tidigare inlägg är baserad på den roman av Élisabeth George, som jag sätter högst: "A traitor to memory". Ämnet är  genialitet och vad den kan leda till mer än till framgång. Här är det  en superbegåvad ung violonist som överbeskyddad inte kan leva upp till de krav som ställs på honom. Han kraschar mentalt under en konsert. Jag kom att tänka på liknande historier, om den begåvade forskaren i filmen "A beautiful mind" till exempel  men också på
människor jag lärt känna. Bland andra ett barnbarn och en tidigare älskare, numera död. Den senare flydde in i alkoholismen, ett inte ovanligt sätt att skydda sig mot genialitetens förbannelse.  

Docerande om poesi

UNT publicerade i dag en artikel med rubriken "Poesi, eller vad annars" av tidigare fristadsförfattaren i Uppsala Anisur Rahman. Han docerar i sex punkter. Här  de tre första 1. Poetens yttersta mål är att bryta konventioner. Han fortsätter: Producenter måste studera konsumenternas psyke och det måste även poeterna göra. 2. Poesi är att se, vara och känna. Han fortsätter: Det som du  skriver måste vara klart för dig själv mer än för någon annan. Annars har du ingen moralisk rättighet att skriva om det. 3. Varför är det så svårt  för många att förstå poesi? Han fortsätter: När en del människor säger att de inte förstår poesi ljuger de. De läser i själva verket inte poesi.  Och så ett hopp till punkt 6, där jag efter några inledande förmaningens ord får veta att:  En poet tävlar alltid med sig själv. En poet måste alltid överträffa sig själv, men behöver inte överträffa Shakespeare.

Några ord i artikeln stör mig särskilt: "måste" under punkt 1 och 2, "moralisk rättighet" under punkt 2,
"ljuger" under punkt 3, "behöver inte" under punkt 6.

Hela artikeln andas, kanske inte diktatur men en dogmatisk brist på ödmjukhet inför poesin. Jag tänker på  Gunnar Ekelöfs dikt POETIK, där han bättre än någon annan jag vet hyllat poesins väsen:

"Det är till tystnaden du skall lyssna
tystnaden bakom apostroferingar, allusioner
tystnaden i retoriken
eller i det så kallade formellt fulländade
Detta är sökandet efter ett meningslöst
i det meningsfulla
och omvänt
Och allt vad jag så konstfullt söker dikta
är kontrastvis någonting konstlöst
och hela fyllnaden tom
Vad jag har skrivit
är skrivet mellan raderna."  (Ur Opus Incertum, 1959)

Julia Deck: Viviane Élisabeth Fauville

För två dagar sedan publicerade UNT min recension av en fransk kvinnlig romandebutant, Julia Deck.
Hennes roman "Viviane Élisabeth Fauville" är en berättelse om ett psyke i förfall, skrev jag. Jag började recensionen med att jämföra romanen med en scenpjäs och gick sedan över till att visa på André Gides möjliga påverkan på författaren. "Romanen rekommenderas till alla som förväntar sig mer än spänning för stunden av en psykologisk thriller", slutade jag min anmälan.

Om Patrick Modiano

I mitt förra inlägg citerade jag några rader ur Ture Nermans dikt "Den vackraste visan". Nu citerar jag ännu en strof:
    "Han skulle ha vandrat vid kajerna/med en blek liten blåögd Lucile/och diktat violer och kyssar/ nu en natt i april".
    Det kunde ha varit Patrick Modiano, som vandrade vid kajerna i Paris den där aprilnatten. Han har diktat många visor om kärleken, senast i romanen "Nätternas gräs", översatt av Anna Säflund-Orstadius från originalet "L´herbe des nuits" och utgiven på Elisabeth Grate Förlag.  Här heter Lucile Dannie men hon har också många andra namn. Dannie är tonåringen Jeans mystiska kärlek. Han kommer henne aldrig in på livet och kan aldrig glömma henne. Fyrtio år senare går han fortfarande omkring i Paris, söker henne förgäves.
    Den första roman av Modiano som jag läste var "La place de l´Étoile". Det var 1968. Modiano var 23 år och hade redan gett ut två romaner,  och fått franska Akademiens stora romanpris för "Les boulevards de ceinture". Redan här hade han mutat in sitt revir: staden Paris.
    Sedan läste jag allt jag kom över av Modiano. I min bokhylla står nu 14 av hans romaner, dessutom det manus han skrev till Louis Malles film  Lacombe Lucien (1974).  I april 1990 såg jag den intervju som Patrick Poivre d´Arvor (PPDA) gjorde med honom i sitt litteraturprogram i fransk TV.
Bilden av den tillbakadragne Modiano stämde nästan alltför väl med de bilder han gett av sina romanjag.
     Någon har sagt att hos Modiano bär känslorna sina gestalter snarare än tvärtom. En heltäckande karakteristik. Men det som är mest karakteristiskt hos honom är ändå hans förmåga att låta staden Paris vara medaktör i de dramer som utspelar sig, ofta under skeendets yta.
    Jag har under läsningen av Modiano ofta associerat till Georges Simenon, också han en skildrare av  flanörliv och svårlösta brott.
     Så här börjar "Nätternas gräs" i svensk översättning:
    "Ändå drömde jag inte..."
    Och så här Ture Nermans dikt:
    "Den vackraste visan om kärleken/ kom aldrig på pränt/ Den blev kvar i en dröm på Montmartre/
hos en fattig Parisstudent."
    Jag känner stark släktskap med Modiano. Känner igen hans sätt att genast tacka ja till uppdrag för att sedan ändra sig och be att få slippa.
    

Kommissarie Lynley

Jag har just sett om BBC:s 23 filmer efter Elizabeth Georges romaner om Kommissarie Lynley med Nathaniel Parker som Lynley och Sharon Small som Barbara Havers. Jag tror att det är tredje gången jag sett dem. Inte för att följa intrigen, den kan jag redan, utan för att att i närbild studera de tre företeelser, som gör filmerna så unika. Den ena är skådespelarnas minspel, som röjer tankar och känslor på ett sätt som inte borde vara möjligt på film. Den andra den snabba scenväxlingen: inga döda punkter där. Den tredje det underbara brittiska landskapet, skildrat med en målares precision.
    Filmerna ger också i undertext (underbild?) åtskilliga exempel på en begåvad kvinnas underkastelse under en icke fullt så begåvad man med högre status både socialt och yrkesmässigt.
  

Mauritz Edström från Nordingrå och hans släkt

 Vem minns Mauritz Edström, författaren som skrev "I min faders hus" och "Medan världen dör"?
Jag har just läst om böckerna med återseendets glädje. Särskilt minns jag att "I min faders hus" rörde vid mina hjärterötter, när den kom på Carlssons förlag 1984. Det var ju också min faders hus författaren hade skildrat. I alla fall närapå.   Sedan ägnade jag mig åt lite släktforskning. Det påstås nämligen inom släkten Bergman från Nordingrå att Mauritz Edström också hör dit. Med lite finurlighet inser man att den Jöns Olof Bergman, som var Mauritz mormorsfar egentligen hette Erik Petter Bergman och var min farfarsfar. (Det är inte det enda namn han ändrat. Själv har han fått heta Natanael i "I min faders hus") Vår gemensamma anfader skulle då vara Eric Persson och vår anmoder Catharina Göransdotter  och Mauritz och jag fyrmänningar.
     Det är en sorglig historia som ligger bakom namnet Bergman, som Erik Petter, född 1855, och Göran, född 1847, tog  efter att flyttat från  Björnås i Nordingrå. Eric Persson hade nämligen skrivit på borgen till en granne och sedan förlorat både sitt hemman och sin affär i Björnås. Sönerna försökte köpa tillbaka hemmanet men måste ge upp efter några år. Göran köpte sedan torpet "Kövan" (vilket lär betyda "mellan två berg") i Häggvik och tog tillsammans med brodern namnet Bergman efter berget bakom torpet. I Kövan föddes min far.  Erik Petter flyttade till Bäckland.
    Själv växte Mauritz Edström upp i Lugnvik vid Ångermanälven, där mina farföräldrar så småningom  kom att sluta sina dagar.  Han skriver om sin far att han i sin ungdom varit arbetare vid ett sågverk och även bysnickare. Om min far kommer jag någon gång att skriva att han fick börja arbeta  på sågen vid 12 års ålder och så småningom blev en skicklig snickare. Han tillverkade många av våra möbler.
     Omslaget på "Min faders hus" visar  Thage Nordholms målning av en stuga i Nordingrå. Själv fick jag tillåtelse av Thage Nordholms änka att använda en annan av hans målningar till min roman
"En vass obändig längtan" (2009)

PS Mauritz Edström tog livet av sig 1987.

Günter Grass och Facebook

Nobelpristagaren i litteratur Günter Grass har gått ut i media och kallat Facebook för skräp.
Den som har 500 vänner på Facebook har inga vänner alls, menar han.
Bra rutet, herr Grass! Ni delar helt min åsikt, som jag formulerade den i en dikt i vintras.
Därför får Ni en ros av mig.

Lars Noréns dagbok 20052012

Det är något märkligt med Lars Noréns dagböcker. På ytan handlar de om vardagshändelser och  - förstås - hans dramatik. Men så sprängs ytan av verklig dramatik. Den handlar om hans längtan att bli far igen vid 65 års ålder. Och hans rädsla för allt  det skulle innebära.  Så är barnet äntligen där, dottern Sasha.
Hon är ett friskt barn, trots sina "gamla" föräldrar. En episod från mars 2011, då Sasha är drygt två år, fastnade i mitt minne. Hon ställer sig mellan gliddörrarna på Fotografiska, brer ut sina armar och säger: "Stopp, inte gå in!" En blivande regissör, tänker jag.
     Men det märkligaste är att dagboken tycks skapa ett beroende hos mig. När jag äntligen lyckas lägga den ifrån mig vid 4-tiden på morgonen ser jag fram mot nästa dag, då jag får fortsätta läsa.

Om kärlek och självbedrägeri

John Sjögren recenserar i dag Lena Anderssons nya roman "Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek" i UNT.  Han har slagit huvudet på spiken. Romanen handlar inte  om kärlek utan om förälskelse, passion och begär, om "Heartburn", som det heter på engelska.  Som varande en av de tidigare  medlemmarna i Lena Anderssons "väninnekör" (så heter det i boken) kan jag intyga att John Sjögren är inne på rätt spår. Ester i romanen är offer för just "förälskelse, passion och begär".  Men offret för hennes begär, Hugo Rask, vad driver honom att trots alla varningstecken fortsätta att dras till  Ester? Jag tror jag har svaret. Det räcker inte med att, som John Sjögren gör, kalla honom "ett regelrätt svin, som endast utnyttjar den förälskade, och därigenom svagare, Ester." Det har att göra med hans familjesituation, något som inte diskuteras i romanen. Där finns mycket att hämta. Men nu är ju romanen faktiskt inte skriven ur Hugos synvinkel utan ur Esters. Hugo Rask vore värd en annan roman. Den skulle nog bli minst lika intressant.

I Gamla Uppsala kyrka

I dag gjorde jag en utflykt till Gamla Uppsala kyrka, den kyrka, där jag gifte mig första gången för nästan exakt 55 år sedan. Jag drabbades av vemod, tänkte att jag gärna skulle vilja gå tillbaka i tiden, återse de unga människorna, som inte visste hur de skulle hantera sin nya situation, berätta för dem att livet inte skulle bli fullt så sorgesamt som de befarade, att det fanns hopp för dem trots allt.
     Jag har inget bröllopsfoto. Till fotograf fanns inga pengar. Men brudklänningen har jag kvar. Till en sådan hade det inte heller funnits pengar, utan jag letade fram en klänning, som jag köpt i England några månader tidigare. Den är vacker, svagt crèmefärgad med ett diskret blommönster. Det gör ont i mig, när jag låter handen stryka över de små blommorna.

Bennie Liljenfors/K G Matiason

Jag har i sommar roat mig med att gå tillbaka till den i dag närmast bortglömde författaren Bennie Liljenfors,  psykiater till yrket, som i slutet på 1970-talet gav ut tre "romaner om en brottsling" under pseudonymen K G Matiason. De hette "Mördaren"(1976), "Älskaren"(1977) och "Rånaren) (1978). Vid omläsningen ser jag vilka ovanliga och tankeväckande romaner de är.
Mördaren öppnar med en replik, som jag avundas Matiason:
   "Det var när Blom fick beskedet om förflyttning som han fattade det definitiva beslutet att mörda
Sixten Klase". På nästa sida får läsaren veta att Sixten Klase inte alls var någon ond människa, "han menade väl hela tiden."Är inte detta just definitionen på en ond människa? minns jag att jag tänkte.
    Älskaren börjar: "Praktiskt taget vem som helst kan begå ett mord i en tillräckligt pressad situation, sade Stefan med ett visst eftertryck och sammanfattade därmed sin tidigare argumentation." Detta är en roman om tillfälligheternas spel, mycket övertygande.
    Rånaren är en roman om makt, om manlig respektive kvinnlig, och om spelet mellan kidnappare och gisslan. Den slutar med samma mening som den börjat med: "Han hette Per Mikael Nilsson och var
tjugosju år gammal."
    Hade pseudonymen KG Matiason kunnat skriva de här böckerna, om inte Bennie Liljenfors haft sina kunskaper om människors skadade och svåråtkomliga psyken? undrade jag också. De kunskaperna skulle han sedan också få användning av i sin "vanliga" roman "Kirurgen"(1988). Också här är huvudpersonen drabbad av en svår personlighetsstörning, som utmynnar i psykos.
    Men Kirurgen är mer än en djupdykning i ett sjukt psyke. Romanen är framför allt  en vidräkning med föhållanden inom vården, som är högst aktuella också i dag.
     Bernt Eklunds recension av romanen i Göteborgs-Posten 12 oktober 1988 slutade med en undran "... hur det skulle  kännas att opereras av en bakfull kirurg som håller på att bli galen av överansträngning och leda."
      Det kan jag svara på. Jag vet hur det känns.
      Vart tog du vägen, Bennie Liljenfors?
    
        

Om ekivok humor på 1800-talet

En av mina lärare vid gymnasiet i Örnsköldsvik var Rode Sjölund. Jag hittade just en bok, som hon publicerade 1974. Den heter "Från Barsöl till Gravöl. Glimtar från livet i Själevad i flydda tider."Där hittade jag under rubriken "Vaggvisor, barnvisor m m" följande strofer:
      Rida, rida ranka,
      hästen hette Blanka.
      Långt ska du rie?
      På kungsgårn å frie.
                                      Hennes sagesman var född 1858.

      Och den här, som kallades "Visa för att roa barn" (!):
         Spinn, spinn, dotera min,
         i mararn köm friarn din.
        Å dotera spann,
        å tårern rann,
        å allri kömme den friarn fram.
        Förrän på andra åre,
        då kömme n mä gullspann i håre
        å värja vä låre.
                                                                   Denne sagesman var född 1866.

     Det anmärkningsvärda ur min synpunkt är att dessa båda visor, tillkomna någon gång under 1800-talets andra hälft, bakades samman av min farmorsfarfar Matts Nilsson Böhlin, född 1834, till
den här visan:
                       Rida, rida ranka,
                       hästen heter Blanka.
                       Vart ska du rida
                       Till kungsgårn och fria
                       Vad ska hon heta
                       Prinsessan Margareta
                       Den tjocka och den feta
                       med gullband på håret
                       och ingen skjorta på låret.
    
Vem av poeterna var då först? Och vem plagierade? Det kanske inte har någon större betydelse. Visorna hade säkert varit allmängods en längre tid. Men det intressanta, tycker jag, är att min anfader tydligen hade en viss ekivok humor. Och jag frågar mig: kan sådant gå i arv? Liksom dövhet?
Matts Nilsson kallades Döv-Böhlin. Min audinom undrade just om det finns dövhet i min släkt.
  
    

Mer om myten

I William Irwin Thompsons "Imaginary Landscape": Making worlds of myth and science (1989), en stimulerande översikt över tankens och fantasins utveckling från paleolitisk tid till nutid har jag fastnat för en rad i dikten "Food Chains":
     "All myths are true but literally mistaken". Ett utmärkt komplement till Fred Vargas.

Recension av Delphine de Vigans "Ingenting kan hindra natten"

I dag är det första recensionsdag för den franska författaren Delphine de Vigans senaste roman i svensk översättning.  Upsala Nya Tidning har reagerat påpassligt och lyft fram min recension.  Jag hade gett romanen en guldkaja och det är den sannerligen värd. Rubriksättaren hade också gjort ett bra jobb med att lyfta fram det tvivel, som drivit de Vigan inför den självpåtagna uppgiften att skriva om moderns självmord.

Om Goethe och det tyska språkets "hårdhet"

Magnus Dahlerus, vars morfar var tysk, har skrivit i UNT om det tyska språkets "hårdhet". Min morfar var visserligen inte tysk, men hade han varit det hade han nog läst Goethes " Über allen Wipfeln/ Ist Ruh/ In alle Wipfeln/ Spürest du/ Kaum einen Hauch..."för Magnus. En mjukare behandling av ett språk är svår att hitta.

Om grönsallad

Inhämtade just i UNT att icke tillagad sallad har ätits i bara drygt 40 år.
Min mamma skulle ha blivit upprörd, om hon läst det, hon som redan på 50-talet, alltså för ca 60 år sedan serverade sin grönsallad med en underbar dressing, gjord på socker och ättika. Grönsalladen kom direkt från trädgården i Nyåker och hade inte kommit i kontakt med någon som helst spisvärme.
En ros att lägga på min mammas grav som tack för alla goda maträtter hon serverade oss.

Fred Vargas och myterna

I dag publicerade UNT min artikel om den franska författaren Fred Vargas. Rubrik: Myten kommer sanningen närmast.
Synd på en så intressant artikel att pseudonymen Fred Vargas "riktiga" namn blev felstavat, som så många gånger förr. Efternamnet är Audoin, ingenting annat.

Almodovars Höga klackar och Edith Södergran

 Konstnärer är mer egoistiska än folk i allmänhet, var det någon som sa.

 Almodovars film "Höga klackar" bär syn för sägen.
Så klart att konstnärer som Becky i filmen är egoistiska.  Becky  går hundraprocentigt in för sin karriär som sångerska, vilket leder till att hon  försummar sin dotter Rebeca.
Men tänk efter: om inte den s k  fördömda egoisimen fanns där och drev på skapandet, skulle vi då
ha någon konst?  Jag skulle till och med vilja påstå att den s k egoismen är en förutsättning för
skapandet. En konstnär måste få koncentrera sig på sin konst! Har hon sedan, som Becky, turen att ha en förstående och förlåtande dotter, då borde allt vara frid och fröjd. Men detta är film, alltså fiktion. Ju mer jag tänker på saken, desto osannolikare blir denna snyftis!
     Jag drar mig till minnes det förord som min gamle litteraturprofessor Gunnar Tideström skrev till sin bok om Edith Södergran (1949). Han börjar så här: "Under rabaldret kring diktsamlingen Septemberlyran fick Edith Södergran höra, att hon led av självbeundran och högfärdsgalenskap och att hon genom företal och insändare uppträtt som ´en av dessa billiga tingeltangelmakare´, vilka gör propaganda för sig själva i stället för att låta saken tala.´
     Kanske har förebråelser av denna art sin del i att Edith Södergran senare i viss mening sökte utplåna sig själv."
      Edith Södergran var som de flesta vet en gudabenådad diktare. Det var hon som skrev den underbara "Landet som icke är".
  

A beautiful mind

Jag har just sett om filmen "A beautiful mind", främst för Russell Crowes skull, som spelar nobelpristagaren i ekonomi John Nash. Han har inte bara utstrålning, han strålar! Låt vara att filmen inte skildrar hans liv exakt, som det var (vilka filmer klarar av det?), men omtolkningen är rörande.
Och vissa scener gick rakt in i mitt förmedvetna: till exempel den, där han låter sin flickvän skapa mönster av stjärnorna på himlen en mörk kväll. Eller den fruktansvärda scen, där han ligger fastspänd, utsatt för elektrochocker.  Behandlingen ansågs bota schizofreni.
    Men var det så enkelt? undrar jag nu. Mycket tyder på att han också var extremt autistisk. Och då blir min fråga: hänger autism och schizofreni på något sätt ihop? Och: kan
 autism leda till schizofreni? Och:
hur påverkar elchocker autism?

Om fiktion och verklighet

Det är länge sedan jag av olika orsaker publicerade något på Dixikon. Men ibland händer det att jag läser något inlägg, som intresserar mig. Som Lars Hertzbergs "Om fiktion och verklighet", publicerad 2013-07-02. Sammanfattningsvis anser han att problemet är ett skenproblem. En dokumentär skildring gör anspråk på att vara sann, men alla sådana sanningsanspråk är omöjliga: minnet förvränger eller förtränger. Distinktionen mellan dokumentär och fiktion är inte kunskapsteoretisk utan moralfilosofisk. I stället för sanningsanspråk borde vi tala om sanningssträvan. I en fiktiv framställning finns ingen sannings-
strävan (med hänsyn till fakta).
   Han fortsätter: En bok som publiceras med beteckningen "roman" kan innehålla inslag som, för dem som är bekanta med förhållandena, uppenbart handlar om verkliga personer... Det problematiska är att författarens ansvar för de slutsatser läsaren drar blir diffus.
     En bra sammanfattning av en problemställning, som angår många författare, också mig.
    Häromdagen fick jag förresten en kommentar till min roman "Mannen som ville vara Simenon", i fransk översättning" L´homme qui voulait être Simenon". Avsändaren var Christine Aventin, en belgisk författare. Hon hade skrivit kommentaren i december 2012, men jag hade inte observerat den då. Nu ville hon ha min e-mailadress. Jag misstänker att hon funderat över om den unga författaren Marie-Joe Wouters kan vara kalkerad på henne. I väntan på hennes e-brev passar jag på att anknyta till Lars Hertzbergs artikel. Christine Aventin, som själv är romanförfattare, har uppenbarligen dragit slutsatsen att jag i själva verket skrivit om henne. Har jag då ansvar för hennes tolkning?  
  

Leopold Szondi om "Die Genetik des Unbewussten"

Efter några  samtal jag haft den sista tiden om gamla släktdrags  oväntade uppdykande hos senare generationer gick jag tillbaka till Leopold Szondis bok "Schicksalsanalyse" (1944, senaste upplagan 1964). Han har här försökt hitta den förenade länken mellan Freuds psykoanalys och Jungs kollektivt omedvetna. Hans eget bidrag är i korthet det han kallar  genernas kamp eller anfädernas kamp.
Han menar att varje gen hos en bestämd människa kämpar för en återgång till ett tidigare tillstånd. De dominanta generna behöver inte kämpa som de latenta. Men de finns där, skriver Szondi, och deras kraft ska inte underskattas.
    Ett exempel, inte ur min biografi, utan ur min förste mans. En av hans anfäder var Carl Herrmann Martialis von Dittmar. Ett av hans kännetecken var den s k "Dittmarsche Gang", noterad 1838.
Detta sätt att gå  har helt klart ärvts av min sondotter Youna, född 2004.
    En annan sondotter, Maëlle, kan ha fått med sig några av mina gener.
    Detta är odödlighet!

Flyttfåglar

Om du har svårt att somna, vilket jag hade i gårkväll, se då den underbara filmen "Flyttfåglar".
Ren poesi i bild, i några sekvenser tragisk, men det övervägande intrycket är mycket ljust.

J K Rowling och Doris Lessing

Läser att Harry Potter-författaren J K Rowling har blivit refuserad!
Men självklart inte som Harry Potter-författare utan som deckarförfattare.
Hon hade nämligen tagit sig före att skriva en deckare under manlig pseudonym.
Det fick hon bittert ångra. Deckaren blev refuserad, eftersom förlaget inte fann den
tillräckligt intressant. Ett standardsvar.
Det påminner mig om Doris Lessings (jag hoppas jag minns rätt, men det var en storsäljande brittisk författare det också) tilltag att skicka in
en roman under pseudonym. Refus där också!

Dessa incidenter stärker mig i min syn på förlagens policy. Det enda som gäller, när man presenterar ett nytt manus för ett stort förlag är att visa att man haft försäljningsframgångar tidigare. Det är inte manuset som är det intressanta, det är PENGARNA.

Dogtooth och Jakob von Gunten

Jag såg om den förskräckliga filmen Dogtooth härom kvällen. Den handlar om en familj, som fadern spärrat in på en gård ute på landet. Barnen får röra sig fritt i trädgården, men det är i princip allt de får
veta om frihet. De får till exempel inte lära sig någonting, som de skulle ha nytta av ute i livet.
Allt går ut på att lyda, att följa familjefaderns nycker.
    Jag kunde inte låta bli att associera till Robert Walsers roman "Jakob von Gunten" från 1967 (svensk översättning 1980). Här är miljön en internatskola för gossar, kallad Benjamentainstitutet, i Schweiz, författarens hemland. Den enda lärdom som förmedlas är "Hur bör en gosse uppföra sig?" Kring den kretsar hela undervisningen. Jakob är följsam, när romanen slutar är han den ende elev som stannat på institutet. Alla de andra eleverna har "flugit sin kos till allehanda tjänster".
    Ett annorlunda slut än i "Dogtooth". Filmen slutar med att Den äldsta dottern, som hon kallas, slår ut en hörntand, det enda sätt hon har lärt sig som kan tillåta henne att lämna familjen.

Our fathers

Om tigandets destruktivitet handlar den film jag såg i gårkväll: Our fathers med Christopher Plummer som kardinal Law. Filmen handlar om katolska kyrkans mörkläggande av skandalen i 1960-talets Boston, då kyrkans män använde unga pojkar som sexobjekt. Den starkaste scenen är i mitt tycke den, där kardinal Law uppsöker påven i Vatikanen. Påven ger honom fribrev under ömsesidigt utbyte av tårar.
     Jag påmindes om det jag fick veta under min vistelse i Lausanne 1999. Där fick jag träffa författaren till en bok, som hade gjort starkt intryck på mig. Den handlade om hennes år i jungiansk analys. Nu  berättade hon för mig om sin erfarenhet av katolska kyrkans policy att stoppa för dem misshagliga företeelser under mattan. Hennes egen dotter hade blivit utsatt för sexuella närmanden av en präst. Med resultatet att hon utvecklat  anorexi och försökt ta livet av sig .Modern hade velat dra saken inför domstol, men kyrkan hade inlagt veto. Det här var något som  skulle utredas inom kyrkan. Vad som sedan hände med flickan vet jag inte. Hon borde idag vara i trettioårsåldern. Kanske har hon familj, egna barn. Kan hon skydda dem? Eller har hon fört tigandets arv vidare med ny anorexi,  nya självmordsförsök?  
  

"Om televisionen"

Jag har just läst om boken "Om televisionen" av fransmannen Pierre Bourdieu från 1996 (svensk upplaga 1998). Detta med anledning av den pågående debatten om internetanslutna datorer och TV-avgiften. Jag har själv blivit drabbad, dömd att betala TV-avgift trots att jag aldrig ser på TV numera, inte ens via min dator.
     Varför jag inte ser på TV? Det förklarade Pierre Bourdieu alldeles utmärkt redan för 17 år sedan. Han ansåg redan då att televisionen är ett verkligt hot mot all kulturproduktion: konst, litteratur, vetenskap, filosofi och rättsväsen, ja till och med mot det politiska livet och demokratin. Han tycker sig ha belägg för att många människor aldrig läser en tidning, att de med hull och hår är utlämnade åt televisionen som sin enda informationskälla. Och drar slutsatsen "Televisionen har ett faktiskt monopol på att utforma världsbilden för en stor del av befolkningen."
    "Även de så kallade kulturprogrammen serverar ... idel etablerade åsikter, konformism... eller rena marknadsvärderingar," fortsätter han.
     Känner ni till uttrycket "audimat"? Pierre Bourdieu förklarar: det är den tillsats i TV- och radiomottagare som gör det möjligt att pejla tittar- och lyssnarfrekvensen för olika program . Jag citerar ur boken "Audimat är den dolda gud som behärskar medvetandena i denna värld."  Och inte bara de ansvariga för tv-programmen. "Audimatmentaliteten" har trängt in också på redaktioner och förlag: överallt tänker man i försäljningsmässig framgång", skriver han. Ett exempel är bestsellerlistorna. Ett annat journalisternas  situation. Jag associerar naturligtvis till Svenska Dagbladets utrensning bland de tänkande kulturmedarbetarna, dit också jag hörde.
     Vidare om bestsellerlistorna: "På grund av mediernas benägenhet att hylla de kommersiella produkter  som är förutbestämda att hamna på deras bestsellerlistor.. kommer unga författare med upplagor kring 300 exemplar att få allt svårare att publicera sig..." Jag vill tillägga: detta gäller inte bara unga författare. För oss äldre författare som tidigare blev publicerade av de stora förlagen återstår i dag
bara print on demand-förlagen eller egenutgivning.
    En annan företeelse, som säkert påverkar kommersialismen och bestsellerlistorna: En bestsellerförfattare måste följa upp sina framgångar. Men hur hinner han det, om han ständigt måste resa omkring och visa upp sig? Lösningen blir en spökskrivare. Vet vi idag om en bästsäljande bok verkligen är skriven av den författare, som annonseras ut på omslaget?
   En amerikansk författare, som tagit konsekvenserna av denna policy är ZZ Packer, författaren till den bästsäljande "Drinking Coffee Elsewhere". Hon orkade inte fortsätta, bestämde sig istället för att
ägna sig åt sin familj.
    En senkommen ros till Pierre Bourdieu och ett ris till audimatmentalitetens förespråkare.
  

Forrest Gump och IQ

Filmen om den "svagtbegåvade" Forrest Gump med den lysande Tom Hanks i huvudrollen är en av de
mest engagerande jag sett på länge. Han som inte skulle få gå i vanlig skola på grund av sin låga IQ men som lyckades bättre än de flesta på en rad områden. Med sin IQ på 75 borde han inte ha lyckats alls.
    Jag såg filmen som ett av de viktigaste inläggen i IQ-debatten. Och jag blev upprörd. Jag har ändå i min doktorsavhandling "Ways of Cognitive Action"och den efterföljande boken "Intelligent eller kreativ?" visat hur missvisande IQ-testen är.
     Eller bör jag inte vara upprörd? Min avhandling publicerades 1978, filmen om Forrest Gump kom
1994. Kanske finns där ett samband? En subtil påverkan?

En ros till Studentbokhandeln, Uppsala

På Sysslomansgatan i Uppsala finns en bokaffär, som vänder sig till Uppsalas många studenter. Den ligger lite i skymundan men ändå nära universitet och institutioner. Efter att ha förgäves ha försökt få Drottninggatans bokhandel intresserad av min senaste bok, "Fem pjäser om sex", gick jag till Studentbokhandeln med boken i hand. Och se! Jag blev bemött med intresse på gränsen till entusiasm.
Visst skulle de sälja den, jag är ju "Uppsalaförfattare". Och inte nog med det. De frågade också efter min övriga produktion. De fick några av mina senaste böcker till skyltfönstret och undrade dessutom om jag var intresserad av att prata om dem i bokhandeln i, förslagsvis, september.
     Tänk att det fortfarande finns entusiaster i bokbranschen! Studentbokhandeln är verkligen värd en stor röd ros.

Sven Sörmark och den destruktiva modern

Emellanåt roar jag mig med att läsa om böcker, som en gång fascinerat mig. Det var så jag hittade tillbaka till Sven Sörmark, den briljante deckarförfattaren. Jag hittade hans "Ett sista leende"från 1979 och mindes att jag blev så imponerad av den att jag bestämde mig för att också jag resa till Lanzarote, vulkanön där de viktiga händelserna i boken utspelar sig. Annat av Sven Sörmark äger jag väl inte? Jo, faktiskt. I Svenska Deckarakademins antologi Brottslig blandning (1978) finns två av hans noveller med.  Också i den längre av dem, "Har någon älskat som jag?"återfinner jag ett tema från "Ett sista leende", den styrande, destruktiva mamman.
    Samma år, gav Sörmark ut "Änglarna". Här  är det en hel grupp kvinnor, som styr sina söner, medlemmarna i "The Angels", via sin sammanslutning "Mödraklubben" (Mördarklubben som en polis vitsar till det.)
    Någon borde ta sig an denna del av Sven Sörmarks författarskap. Om det inte redan är gjort?

Arbetsstipendium!

Den 13 juni fick jag meddelande från Författarfonden att jag fått deras arbetsstipendium på 1 år.
En belöning för de två böcker jag publicerat sedan förra gången jag fick stipendium: romanen " Älska mig - ändå!" och pjässamlingen "Fem pjäser om sex". Nu kan jag med tillförsikt fortsätta att skriva!
(Detta inlägg blev ganska mycket försenat, beroende på att jag redan dagen efter det glada meddelandet började skriva på en ny bok.)

P O Enquists Liknelsebok forts 3

Jag har just läst Staffan Seebergs märkliga roman "Aprilfloden". Där, på s 162,  skriver han om en kyrkmålning, som visar ett jättelikt kvinnligt könsorgan med hebreiska bokstäver runtomkring. "Det var så att säga öppningen till himlen, eller alla de olika himlarna..."
     Och jag frågar mig: Har även P O Enquist sett denna kyrkomålning? Eller läst Staffan Seeberg?
I så fall  är det en kraftfull liknelse, som drabbat dem båda.

John Gardner: The Werewolf Trace

En av de mest spännande och på djupet engagerande böcker jag läst. Jag kunde inte släppa den, tog med den till matbordet och till sängen, där jag så småningom hittade den på morgonen. Ämne: Hitlers sista dagar ur ett nytt perspektiv. Han ger en ung pojke i uppdrag att föra hans budskap vidare, att se till att nazismen inte dör ut. Hans täcknamn är "Varulven".  Vad händer sedan med pojken? Och vem är han egentligen? En underrättelseofficer vid namn Cooling får i uppdrag att leta fram honom. Han lyckas, mot sin innersta vilja. Pojken är Helmut Goebbels, ende son till Joseph Goebbels, vars fem döttrar förgiftades av modern i Hitlers bunker.,
    Ett centralt avsnitt i boken handlar om subliminal perception. Helmut, som nu är naturaliserad engelsman, kallar sig Joseph Gotterson (Guds son!) och bor i en liten engelsk by med sin familj. Han matas med bilder från bunkertiden i Berlin, som smugits in i vanliga TV-program. Hans kollaps närmar sig, liksom det oundvikliga och makabra slutet.  (Ett fantasieggande inslag men föga trovärdigt. Så funkar mig veterligt inte subliminal perception.)

Jag minns mina telefoner och vilken glädje de gav mig

Har telefonin spelat ut sin roll?
Det verkar inte bättre. Men först i dag, när de enda telefonsamtal jag fått var erbjudanden om att förnya abonnemang på  än det ena, än det andra, gick det upp ett ljus. Anledningen till att de uppiggande privatsamtalen, så viktiga för den som har världens ensammaste yrke, helt försvunnit är förstås att facebook, instagram och allt vad de heter, tagit över. Jag läste just något fasaväckande: om man går ut och äter en god middag, är den inte verklig förrän man rapporterat om den på facebook. Bilden, metaforen, har ersatt upplevelsen. Men inte för mig, inte så länge jag har kraft att stå emot! Jag vill fortsätta hylla livet så länge jag orkar!  

Ett udda uppdrag

Jag har ägnat dagen åt ett udda och mycket stimulerande uppdrag. Ett belgiskt företag i fastighetsbranschen har bett mig om texter om Bryssel som ska pryda entréhallen till en av de fastigheter, som företaget i fråga administrerar. Efter idogt letande har jag hittat användbara texter av Lord Byron, W H Auden, Jean-Baptiste Baronian,  Odilon-Jean Périer, Michel Lambert och - Marianne Jeffmar. Dessutom en novell av Jean Muno, "Retour à l´envoyeur", den senare för övrigt översatt till svenska under titeln "Retur avsändaren"(publicerad i min antologi "Krig och läckerheter").
Uppdraget väckte minnen till liv, framför allt av mötet med den underfundige Jean Muno i Bryssel år 1985.
 

Krönika om Dominique Rolin

I dag, 22/5, publicerade UNT min krönika om författaren Dominique Rolin, som skulle ha fyllt 100 just
denna dag. En stor författare och en god vän. Som jag skriver i krönikan, också min mentor.

Ett studiebesök

Att ett sjukhus kan visa upp flera ansikten fick jag ett bevis på i går. Jag besökte då Rudbecklaboratoriet i Uppsala Science Park, avdelningen för klinisk genetik. Den läkare/forskare som tog emot mig var mycket tillmötesgående och det trots att jag presenterat mig som patient. (!) Lokalerna var ljusa, om det inte skulle låta så makabert skulle jag skriva "glädjefyllda". Jag tänkte: Här skulle jag ha velat arbeta, forska om gener och kromosomer, verkligen uträtta något för mänskligheten. Men så blev det inte. Mina förhoppningar om att en dag få läsa medicin stäcktes redan i gymnasiet, då det visade sig att jag inte klarade provräkningarna så bra som min far hade hoppats.

Le Soir om Alzheimers sjukdom

I den belgiska dagstidningen Le Soirs bilaga "Victoire" (4/5 - 13) läser jag att en 60-årig kvinnlig forskare, Christine van Broeckhoven, har identifierat den första gen, som är kopplad till Alzheimers sjukdom.
I en intervju säger hon att det som är så skrämmande med sjukdomen är att den påverkar personligheten. Man förlorar sig själv, säger hon. Hårddisken suddas ut, man förlorar minnet. Därmed också minnet av sin familj och av den roll man spelat i den och i samhället i stort.
    Min slutsats: det gäller att dokumentera det som man vill ska föras vidare, innan det blir för sent.

Lasse Hallströms film "Dear John"

"Dear John" är en film om autism. Det märks inte förrän ett stycke in i filmen, men man får sina misstankar, när flickvännen Savannahs skyddsling, en pojke i femårsåldern, uppför sig märkligt. Också Johns pappa är inte som andra pappor. Han är maniskt besatt av att samla mynt. Det är i själva verket hans enda intresse. Det som är så lyckat med den här filmen är att den visar autismens positiva baksida. Likt de sällsynta mynt med olika sidor som pappan kommer över är det hans autistiska baksida som till slut leder till att de båda älskande hittar tillbaka till varandra till slut.

Sigrid Kahles "Jag valde mitt liv"

I väntan på andra delen i Sigrid Kahles självbiografi har jag läst om den första delen. Och gjort nya upptäckter. Där finns undertexter nog så intressanta att fundera över. Den ena gäller de två barnen, Marie-Louise och Felix (inte Fredrik, som det står i UNT:s recension av del två i dag.) Att barnen är adopterade framgår däremot tydligt. Sigrid Kahle fick inga biologiska barn. Anledningen kanske står att finna i det avsnitt, där hon berättar om sin ungdom i Uppsala. Hon går "som bedövad uppför Drottninggatan", skriver hon i avsnittet "Avgrunden".
    Det finns för övrigt en likhet mellan Sigrid Kahle och prinsessan Diana, som hon skildras i Cecilia Hagens "Mina resor med Diana". Båda föddes i väntan på den son, som skulle föra arvet vidare.
Sigrid Kahle kom till världen istället för den pojke, som skulle ersätta döda tvillingpojkar. Det gällde för båda att visa att de var värda sitt liv, trots allt. Och mer än värda, de skulle båda komma att utbrista:
"Jag valde mitt liv!"

Recension av Justine Lévys "Inget allvarligt"

I dag publicerade UNT min recension av BHL-dottern Justines roman från år 2000, en satir som utgår från turerna kring modellen och sångerskan Carla Bruni, här kallad Terminator-Paula. Som synes är hon här inte den "idealkvinna", som president Sarkozy gjorde till sin. Jag är fortfarande förvånad över att ett svenskt förlag gjort sig besvär med att låta översätta och publicera denna skvallerroman, som man bör vara väl insatt i franskt kulturliv för att ha någon behållning av.

Ett klipp ur belgiska Le Soir

Jag kan inte låta bli att saxa en stump ur den belgiska dagstidningen Le Soir för 3 maj 2013. Den skriver apropå krisen i bokbranschen:

En god författare är en död författare

 Eftersom nya böcker inte säljer har förlagen beslutat att i fortsättningen endast publicera specialerbjudanden.

 Eftersom det är svårt att lansera nya bokserier börjar man nu med del 4.


En satir som innehåller ett korn - eller fler - av sanning.

Ak Welsapar: Den underbara sångens hem

Jag fick flera fina böcker av min författarkollega Ola F Nilsson vid vårt möte i söndags. (Se mitt senaste inlägg!) En av dem, sagoboken "Den underbara sångens hem" av Ak Welsapar, bördig från Turkmenistan, har som redaktör just Ola F Nilsson. Omslagsbilden, en färggrann tupp,  fick mig att haja till. Hade jag inte sett något liknande tidigare? Jag gick till bokhyllan, hittade en annan sagobok, men på ryska. Författare: Aleksej Tolstoj (alltså inte Leo, men en släkting till honom.) Också den boken pryddes av en prålande tupp. Bläddrar man sedan i de båda sagosamlingarna parallellt blir likheten dem emellan, särskilt när det gäller illustrationerna,  ännu mer påfallande.
      Finns där ett samband?  undrade jag förstås. I förordet till sin bok skriver Welsapar att samlingens tematik har tusenåriga anor. I turkmenernas traditionella föreställningsvärld förs den eviga kampen mellan gott och ont. Så också i Aleksej Tolstojs sagor.
     PS Illustrationerna i Welsapars bok är gjorda av Måd Olsson-Wannefors.  

Möte med författaren och bildkonstnären Ola F Nilsson

Det finns kända och det finns okända författare. Däremellan finns det författare som borde vara mer kända än de är. Jag träffade en av dem i går. Ola F Nilsson har (ännu) inte uppnått bästsäljarstatus men är väl värd att läggas på minnet ändå. Framför allt för hans språkligt träffande, humoristiska och poetiska "Artur under kepsen", en väl maskerad självbiografi från "inavelns mylla" i Norrbotten.
    Vad har då Artur under kepsen? Ett ägg, påstås det i boken.

Bibliiotekstjänst om min pjässamling "Fem pjäser om sex"

Också den här recensenten, Bo Blom, har hakat upp sig på att det finns för lite sex i boken. "Är man  ute efter explicita sexscener får man vända sig någon annanstans", skriver han i BTJ-häfte 1311345. Min invändning: detta är inte en roman eller några noveller utan texter för teatern, som ska tjäna som inspiration och underbyggnad. Det står som alla som någon gång arbetat för och på teatern vet regissören fritt att låta skådespelarna leva ut de känslor som kan hämtas ur dramats undertext. "Inte alla av dramernas hjärtskärande rop...fångar mig riktigt som läsare" skriver han också. Jag önskar verkligen att pjäserna blir uppsatta så att Bo Blom och andra får möjlighet att höra ropen. Som vi som hade möjlighet att se
till exempel "Tillsammans. Du och jag", som den spelades på Kulturhuset i Stockholm under "Festival för Ny Svensk Dramatik"år 2000.  Efteråt skrev Hallandspostens recensent om dess "undersida av paranoia och våldsamhet".

Lone Frank: Mina vackra gener (2010)

En förbluffande rik bok om genetik.  Här får man lära sig sådant som att ens gener kan ändra karaktär genom att utsätta sig för en viss miljö, till exempel en speciell kost eller en viss sorts motion men kanske också, hör och häpna, för speciella upplevelser, också i barndomen. Detta som ett inlägg i arv-miljö-debattens. Författaren är till och med engagerad i ett forskningsprojekt, som försöker ta reda på hur gener och barndom växelverkar vid bildandet av själva personligheten.
     Jag fastnade en stund i det avsnitt, som behandlar ämnet serotonin. Och får veta att det inte finns någon vetenskapligt fastställd "balans" för serotonin. Ingen har genom mätningar kunnat komma fram till hur mycket serotonin det helst ska finnas på olika ställen i hjärnan för att man ska slippa drabbas av depression. Detta skulle kanske kunna förklara att människor har olika behov av sertralin, det vill säga
ett SSRI-preparat som hindrar återupptagningen av serotonin.
   Sedan läste jag om Aspergers syndrom, som ju de flesta vet kännetecknas av en viss svårighet att automatiskt och intuitivt förstå andras känslor. Men jag får också bekräftat det jag själv lagt märke till, nämligen att
s k aspies har en utvecklad förmåga att behålla ett extraordinärt mentalt fokus. En "aspie" är alltså inte på intet vis "sjuk". Denna beteendevariation kan enligt författaren faktiskt vara enastående.
   Fascinerande är också iakttagelsen att barn till deprimerade mödrar själva har en ökad risk att drabbas av återkommande depressioner men inte bara det. Denna känslighet kan enligt nya rön grundläggas så tidigt som i graviditetens tredje trimester som en epigenetisk effekt på barnets glukokortikoidreceptor.
   Då är det alltså kört för dessa barn? Inte alls, skriver Lone Frank, alla epigenetiska förändringar är i princip reversibla, det vill säga de kan göras ogjorda.
    Hurra! har jag lust att ropa.

Pygmalion: en besvikelse

Uppsala Stadsteater visar just nu G B Shaws "Pygmalion". Jag såg föreställningen i går kväll.
Den var tröttsam, så tröttsam att jag gick efter första halvlek. Vart hade Elizas längtan tagit vägen?
frågade jag mig. Och professor Higgins allvar? Allt drunknade i gymnastiska hopp och fåniga skrik.
När jag gick från teatern önskade jag att inte bara regissören utan hela ensemblen fått åka till England för att på nära håll studera den brittiska teaterkonsten.

Om förföljelsens olika ansikten

I DN (22/4 - 13) läser jag Jonas Hassen Khemiris öppna brev till vår justitieminister.
Han vill att de båda byter skinn och erfarenheter. Detta med anledning av att han känner sig diskriminerad på grund av sin hudfärg och sina erfarenheter av mobbing.
    Jag kunde inte låta bli att tänka: Hur skulle Jonas H K ha klarat av att växa upp  i en norrländsk by som dotter till en ensamstående tjugoåring, vars fader var så fattig att han en gång var
tvungen att tjuvskjuta en skogsfågel. Han stod inte ut med skammen (förföljelsen) och tog sitt liv.
   Så kunde livet se ut för en svensk familj på det femtiotal, som Jonas H K inte tycks veta mycket om.
   Det gör däremot jag. Justitieministerns morfar var min morbror.
 

PO Enquists Liknelsebok: forts 2

Någonstans i kvällspressen har en kommentar till Liknelseboken fladdrat förbi: PO Enquist är "gubbsjuk"! Detta på grund av omslagsbilden, som visar en naken kvinnas ryggslut. Som om illustratören Håkan Liljemärker och PO Enquist skulle vara en och samma person! För den som är någotsånär insatt i dagens marknadsföring av böcker står det helt klart att omslagsbilden är förlagets
sätt att locka läsare till en bok som annars skulle kunna visa sig svårsåld. PO Enquist är en svår författare, som behärskar  bibelspråk, västerbottniska,  metaforer och undertext som ingen annan.

Mer om Elizabeth George

Jag har fastnat i Elizabeth George. Till frukost läser jag några sidor i någon av hennes romaner, till kvällsmaten ser jag  en av filmerna om hennes kommissarie Lynley. I går såg jag "If wishes were horses". Jag kände igen en del av intrigen, nämligen den där Lynleys hustru Helen förlorar sitt sex
månaders foster i en arrangerad bilolycka. I romanen däremot, "With no one as witness", blir hon
skjuten utanför sitt hem. Ambulansen dröjer och hennes hjärna -  och därmed fostrets -  blir utan syre i 20 minuter.
    Kommissarie Lynley reagerar något olika i de båda varianterna av denna fruktansvärda historia, starkare i romanen än i filmen. I den senare överlever ju också Helen. Men i romanen - sällan har jag läst en så gripande skildring av sorg. När Lynley inser att han blir tvungen att stänga av den livsuppehållande apparaturen, då inte bara Helen utan också deras barn med största sannolikhet fått obotliga hjärnskador, orkade jag inte läsa längre.
   Ja, Elizabeth George kan som ingen annan gripa tag i läsaren och hålla henne fast.
   Så här skriver hon om den natt som Lynley tillbringar vid Helens säng:
  "He used the time largely to disengage her face - so pale upon the pillow - from what she was now, from the body to which she had been reduced. In this, he tried to tell himself that it was not Helen he was looking upon. Helen was gone. In that instant in which everything had been transformed for them both, she had fled. The Helen of her had soared from the framework of bone, muscle, blood, and tissue, leaving behind not the soul, which defined her, but the substance, which described her. And that substance alone was not and could never be Helen."
     Elizabeth George har klassats som deckarförfattare. Men så här skriver väl inte en "deckarförfattare"?

Om" renhet", då och nu

SvD Kultur publicerade i går en artikel av Clemens Poellinger om den nya familjeritualen "Purity balls" i USA, fotograferad av David Magnusson, som visar sina bilder på Malmö museer. Ritualen  är en ceremoni, där döttrar lovar sina fäder att leva i avhållsamhet fram till äktenskapet.  Fäderna lovar  i gengäld att vara trogna sina hustrur.
   David Magnussson sägs i artikeln hoppas att en svensk betraktare inte omedelbart ska avfärda hans bilder som exotiska.
    Jag mindes det jag hört berättas om min farmorsfar och hans åtta döttrar. Han hette Jonas Böhlin och hade gift sig med Anna Svan, avlad "i synd". Det var ett öde som han ville bespara sina döttrars eventuella barn. Döttrarna var födda mellan 1881 och 1901. Av dem tog han ett löfte att inte ha sexuellt umgänge med någon man, innan de var ordentligt gifta. De lydde honom. Min farmor, född 1885, gifte sig 1905 och fick sitt första barn, en pojke,  ca nio månader senare. Han skulle så småningom bli min far.

Fem pjäser om sex recenserad i Upsala Nya Tidning

I dag skriver  Gun Zanton-Ericsson om min senaste bok, "Fem pjäser om sex". Hon är imponerad men
har en invändning. Hon anser att pjäserna inte bjuder på tillräckligt mycket sex, däremot på nerver och blod i stora mått. Jag opponerar mig. Framför allt "Odjuret" om pedofilen Jurgen är en studie i
hämningslös sexuell utlevelse. I de övriga pjäserna ligger sexualiteten under ytan, men den finns där.
Den styr skeendet med minimala medel. Till och med i den korta "En dag på seniorboendet Såskoppen"är de tre åldrande syskonen drabbade. Ett av dem använder sig till och med av S/M - hjälpmedel (S/M ska utläsas sadomasochism.)

Elizabeth George: A traitor to memory och Arnaldur Indri/dasons Änglarösten

Om genernas fula spel handlar deckarförfattarinnan Elizabeth Georges roman, som jag nu läst för andra gången. Första gången var, när jag på flygplatsen i Frankfurt upptäckte att jag missat planet hem till Sverige den 14 februari 2002.
Den 800 sidor långa romanen från 2001 blev min räddning. Elva år senare hade jag glömt
vem mördaren var och berättelsen om den geniförklarade unga violinisten Gideon kändes som ny.
Gideon var ett underbarn. Redan vid fyra års ålder framträdde han som virtuos. Hans två systrar däremot hade råkat hamna i andra svansen av normalfördelningskurvan.  De var båda utvecklingsstörda.
Kan det bli så? frågar jag mig. Elizabeth George förklarar i sitt avslutande tack att hon tagit del av
medicinska rön.
    Intressant är för övrigt namnet Gideon, ett bibliskt namn som betyder "den som hugger". Ett medvetet eller omedvetet val?
        Motivet med det unga musikaliska geniet finns för övrigt också i Arnaldur Indri/dasons roman
Änglarösten (sv övers 2004)  Stackars barn!

Felicitas Hoppe och Christiane Rochefort

I dagens UNT recenserar Bo-Ingvar Kollberg Felicitas Hoppes  "självbiografiska" bok  Hoppe, "en till
självbiografi kamouflerad skröna". Jag associerade genast till den franska författaren Christiane Rocheforts "Ma vie revue et corrigée par l´auteur"(1978), en "självbiografi", som gjorde stort intryck på mig och som inspirerade mig till en intervju med henne.Jag gjorde intervjun trots att jag läst i hennes bok att "Intervjuer är antikommunikation. Det är utan tvivel därför de utnyttjas så frenetiskt i ett samhälle som är grundat på utklippta avsnitt av energiflöde och på tillhandahållande av falska sanningar. " Hela hennes bok är ett "tillhandahållande av falska sanningar". Vilket Hoppes självbiografi också verkar vara.

PO Enquists Liknelsebok: fortsättning

Litteraturvetaren Eva Ekselius publicerade år 1996 sin doktorsavhandling "om den mytiska och djuppsykologiska strukturen hos Per Olov Enquist" med titeln "Andas fram mitt ansikte". Under rubriken "Grottan som tillflykt" skriver hon (s. 134 f) "Grottan förekommer hos Per Olov Enquist med stor frekvens , inte bara som sexuell metafor utan också som bild för ett tillstånd och en tillflykt, inre såväl som yttre..." Och vidare: "Redan i Hess vidgar sig grottan till en närmast mytisk nivå, inte sällan förbunden med kvinnan och det kvinnliga..."
     Då skulle det dröja 17 år, tills PO Enquist publicerade "Liknelseboken", där han skulle beskriva grottan som "det innersta rummet": "Det innersta rummet, det förbjudna tillträdet till det fantastiska...
syndarnas hemliga tillhåll..." Och: "På något sätt i hemlig fulländning; där fanns ju kvinnan."
    Och "det kvistfria furugolvet"? I inledningen till sin avhandling skriver Eva Ekselius om Enquists  "Från regnormarnas liv" att dramat är en parafras  på H C Andersens "Snödrottningen". I hennes sal är golvet av is, en metafor för depression eller melankoli. Jag läser liknelsen om det kvistfria furugolvet som antitesen till golvet av is. En befrielse!

Vart tog de vägen?

För tjugo år sedan utkom ett biografiskt lexikon, kallat "Författaren själv" på Bra Böckers förlag. Där har 1189 samtida svenska författare skrivit egna presentationer av liv och verk. Boken har sedan dess stått i min bokhylla. Nyss började jag bläddra i den bakifrån, fastnade för namnet Östman, Nan Inger, född 1923.  Bortglömd, som så många. Men visst, hon har skrivit barnböcker, så det må förlåtas henne.
Dock inte bara barnböcker, mindes jag plötsligt. W & W gav 1999 ut vuxenromanen "Ett slags sällskap". Den står också i min bokhylla. Varför minns jag inte. Nya bläddringar. På sidan 112:
"Det döda barnet följde henne genom åren." En mening värd Alice Munro. Som Svenska Dagbladets kulturchef Daniel Sandström skriver i sin recension av hennes "Brinnande livet" i dag: "Smärtan ...
för dem närmare livet. Det är liv till varje pris."  

PO Enquists Liknelsebok

Har nu läst Liknelseboken, inte bara en utan flera gånger. Förstått att man bör ta begreppet liknelse bokstavligt. PO utgår från Jesu liknelser, som de berättas  i t ex  Matteusevangeliet. Liknelsen om kvinnan på det kvistfria furugolvet, som de flesta recensioner och reportage verkar behandla som om det vore en skildring av en faktisk kärleksupplevelse mellan den 15-årige PO och den 51-åriga Ellen är sålunda en liknelse om den upplevelse, som inom pietiströrelsen kallades "komma igenom". En liknelse om den största kärleken, den som leder till "det innersta rummet".  Det har nog inte många begripit, särskilt inte de som har en annan bakgrund än vi, som växte upp i EFS-rörelsens hägn. Jesu ord, som de
refereras hos evangelisten Matteus blir alltså bekräftade: Jesus beslöt sig ju för att hädanefter endast
tala i liknelser, "eftersom de med seende ögon intet se, och med hörande öron intet höra, och intet heller förstå." En träffande satir över den bortglömda konsten att läsa innantill!
      Liknelsen om kvinnan på det kvistfria furugolvet handlar visst om Eros men framför allt om Agape,
den gudomliga kärleken.

P O Enquist i Babel

Han är sig lik, min gamla ungdomskärlek P O, lika vacker som år 1951, lika "blyg", som han själv kallade det, och det trots alla sina framgångar. I går blev han intervjuad av Jessika Gedin om sitt senaste verk, "Liknelseboken", som lär handla om hans allra första kärlek. Han var 15, hon 51. Den måste jag läsa! Och kanske jämföra med hans förstlingsverk, "Kristallögat", som jag kastade mig över, när den kom 1961. Då bodde vi båda på Studentvägen i Uppsala, var båda småbarnsföräldrar. Jag minns PO, där han satt på sandlådekanten. Men ännu starkare minns jag honom från KGF:s sommarläger i Munkviken 1951, då vi lär ha gjort en roddtur i en eka, bara han och jag, och från bibelstudierna, då våra fötter möttes under bordet. Han var 17, jag 16.  Visst var han blyg, men jag var ännu blygare. Jag kunde inte tänka mig att han då redan hade gjort sin sexuella debut på "det kvistfria furugolvet", vilket han lär beskriva i "Liknelseboken". Vi i kristliga gymnasiströrelsen hade ju blivit varnade för att "prova vår nyckel" för tidigt i allehanda lås! Men - PO är författare med allt vad det innebär av omtolkningar av "sanningen" och rent ljug. Jo, jag måste läsa boken!
   Om en av PO:s stora romaner, Kapten Nemos bibliotek (1991) har jag skrivit i memoarboken
"Till Marianne från A till Ö. En resa genom liv och böcker" (2007)

Habemus papam!

En så rolig och tragisk film är det länge sedan jag såg. Och så välspelad. Michel Piccoli, som visat sitt mästerskap i många filmer tidigare, har åldrats med behag, kanske med syftet att  kunna gestalta en nyvald men högst motvillig påve. Så motvillig att han smiter från uppståndelsen och alla
trogna, som samlats på Petersplatsen. Han rymmer ut på Roms gator och torg för att äntligen lära känna den värld han är satt att välsigna. Igenkänd blir han som tur är inte.
     SVT 2 visade påpassligt filmen 14 mars men den nyvalde påven Franciskus  torde knappast ha hunnit se den. Fast vem vet, det som sker bakom fördragna gardiner i påvens gemak kan vi bara ana oss till. Det lär oss filmen också.

Björn Ranelid: Min son fäktas mot världen

Det diskuteras då och då om en författare har rätt att skriva om sina egna barn. Jag har själv råkat ut för näsknäppar, till och med hot om rättsliga åtgärder för att jag ur min erfarenhets brunn fiskat upp hågkomster av sådant som drabbat mina barn och därmed mig själv. Men några  faktiska namn har jag inte nämnt. Ingen ska kunna identifiera de barn som bidragit till min livshistoria.
    Björn Ranelid är en författare som resonerar annorlunda. I den roman från år 2000, "Min son fäktas mot världen", som jag nu äntligen läst, gör han helt klart att sonen är August.  Om honom skriver han, bland mycket annat: "Augusts farfarsfar hade samma förnamn med tillägget Carl och var stuckatör i
Malmö. Inte ens i sina vildaste fantasier kunde han väl drömma om att hans säd skulle bli till ett barn-barnsbarn som nu bor i Stockholm och att hans namn kom att stå här inför era ögon. (Inom parentes
ett smart drag av författaren att motsäga påståendet att han skulle ha uppkallat sonen efter August Strindberg!) Jag fortsätter citera:
    " Augusti har gått i lilla Adolf Fredrik på Dalagatan och Storkyrkoskolan i Gamla Stan. Hösten år 2000 börjar han i L´Estradska. Det blir ännu en av Vittra skolor och den ligger vackert på höjden nära Katarina kyrka och Ersta sjukhus med utsikt över Saltsjön."
    En dag träffade jag Augusts mor på en bokmässa i Göteborg. Hon ville att vi skulle förbereda ett estradsamtal om författares rätt att skriva om sina barn.
    "Vår August har det inte lätt", sa hon. "Han måste ständigt värja sig mot Björns läsare, som inte låter honom vara i fred. Nu vill han inte längre kännas vid sin far. Han påstår att hans far inte alls är författare utan järnvägstjänsteman. Till råga på allt har han ansett sig tvungen att byta skola, till ett vanligt gymnasium i västra förorterna. Där hoppas han att ingen vet vem Björn Ranelid är."
   Något estradsamtal blev det inte. Jag tyckte inte om idén. Ett sådant samtal skulle ju betyda att August fick ännu mer oönskad uppmärksamhet.
     Björn Ranelid gick ännu längre i sin "roman" än citaten ovan visar. Han publicerar  i boken
brev till sig själv från sonen August. Här ännu ett citat:
     "Käre pappa,
     jag längtar efter dig varje dag..."
     Brevet slutar med "Många pussar och kramar från August".
     Pojken var då 13 år.
     Vilken nesa!

    Antingen är brevet verkligen skrivet av August, vilket i så fall måste betraktas som stöld, eller också är det författat av fadern. I det senare fallet är det också en fråga om stöld, nämligen stöld av sonens identitet.

  

    
    
 
  

Boksläpp på Uppsala Stadsbibliotek

I går, den 6 mars, hade jag nöjet att presentera min senaste bok på Uppsala Stadsbibliotek, som då och då inbjuder till s k "Boksläpp" eller "Nyutgivet från Uppsala". Jag fick möta intresserade och frågvisa läsare, som gärna ville köpa min pjässamling "Fem pjäser om sex". Jag gladdes med dem och med de teatermänniskor, som nu förhoppningsvis hittar fram till boken och sätter upp pjäserna på scen.

Postkodlotteriet en bluff?

Postkodlotteriet tycks älska att trampa oskyldiga människor på tårna. Det senaste är att en 85-åring fått ett brev med meddelandet att hon är död. Jag är så trött på detta lotteri, som trots att jag meddelat att jag lämnat ruljangsen fortsätter att skriva brev på brev med nya erbjudanden till mig.

    Varför har jag då övergett "Blufflotteriet", som jag börjat kalla det? Mitt enkla svar är att jag inte kan fortsätta att stödja en verksamhet, där man riskerar att bli utskälld och förolämpad, som jag blev i ett telefonsamtal för några månader sedan. Telefonrösten påstod att jag hade anklagat lotteriet för att ha orsakat min höftskada! Så var det ju inte alls. Jag hade fått ont i höften av att mot bättre vetande ha burit hem en "extravinst" bestående av ett flera kilo tungt bokpaket. 

Marlen Haushofer: Vindskupan

Vilken är Marlen Haushofers hemlighet? Och: Vad har hon gemensamt med Madeleleine Hessérus?
Mitt svar: troligen autismen. Här mötte jag den igen, hos en knappt medelålders kvinna, som drar sig undan till husets vindskupa (Die Mansarde) för att teckna fåglar, som "inte är ensamma".  Hon är lycklig endast där. Lycklig? Endast där? Hon har en omtänksam man, två välartade barn och hon behöver inte jobba för sitt uppehälle. Hörseln har hon också fått tillbaka, efter att ha varit döv i över ett år. Liksom i debutromanen "Väggen" (Die Wand) händer egentligen ingenting annat påtagligt än att kvinnan hittar ett gult kuvert i brevlådan varje dag. I kuverten ligger hennes egna dagboksanteckningar från en vistelse utanför hemmet.  Ändå hade jag svårt för att lägga  ifrån mig bokens. En inre spänning drev på mitt läsande. Vad kan alltså Marlen Haushofer som många kriminalförfattare inte kan?
  Romanen hittade jag i utförsäljningshyllan på Sävja Bibliotek. Pris: 5 kronor för ett felfritt exemplar.
Sådana böcker har svårt att hitta  läsare. De är inte "mainstream",  de skriker inte ut sitt budskap.  

Mats Gellerfelt om Anita Salomonssons nya roman

Jag läste just Mats G:s recension av Anita Salomonssons "I enslighet framfödt", publicerad i Svenska Dagbladet 7 februari. Några formuleringar fick mig att haja till. "Föräldrarna är bra människor", skriver recensenten om  paret Höglander, Klara Sofias mor och far. Vad menar Mats Gellerfelt? Hur vill han definiera "bra människor"? Det är ett slappt uttryck utan egentlig innebörd. Och när jag tänker på hur inriktade de är på sitt eget väl och ve, hur kallsinniga inför dotterns behov, fortsätter jag undra.
Mats G tror dessutom att "I enslighet framfödt" har stora chanser att bli filmad. Har detta i en recension att göra?

Knausgård än en gång

Den 27 augusti 2012 skrev jag några rader om Karl Ove Knausgårds "Min kamp". Då hade jag bara hunnit konsumera del 1. I dag har jag avslutat del 4 enligt mottot: Varje författare bör få en ordentlig chans. Det är tydligen många, som fallit för Knausgård, åtminstone enligt en intervju som jag såg med honom på TV 8 februari. Men jag har  inte gjort det! Jag börjar bli så innerligt trött på alla dessa manliga pubertetsskildringar. I Knausgårds fall handlar nästan hela del 4 om hans allt överskuggande problem:
"När ska jag få knulla på riktigt?" Efter att ha varit nära att ge upp fick jag för mig att gå tillbaka till Sven Delblancs pubertetsskildring i "Livets ax" från 1991, en av hans sena böcker. Jag fick en aha-upplevelse: så kan man också skriva! Jag citerar: "Vad är det för ädelt med att kissa på sig?" När  den 18-årige lärarvikarien Knausgård  kräks och får utlösning på utlösning vill jag bara inte vara med!

Stefan Spjut: Stallo

"Om man bestämmer sig för att recensera denna bok utan att ha läst hela utsätter man sig för risken att tro att romanen är ett pedofildrama." Så skrev Kerstin Carlsson om min roman "Det största brottet" i tidskriften DAST nr 2 2003. Hon satte fingret på en inte ovanlig företeelse i recensionsvärlden. Också "Det största brottet" råkade ut för att bli läst på detta förödande sätt. Bland annat skrev Stefan Spjut i Svenska Dagbladet att "Belgien framstår som ett land befolkat med barnaskändare."
    När nu Stefan Spjut kommit ut med sin andra roman, "Stallo", blev jag nyfiken. Har han klarat av det som han för nu snart tio år sedan slog ner på i sin recension av min roman, nämligen att  undvika att vingklippa sina gestalter?
       Jag satte alltså igång att läsa. Jag läste hela boken, en mastig sak på 592 sidor. Jag sökte efter verkliga, levande människor men fastnade i skildringar av halvmänniskorna "Stallo". De tillhör en art, hemmahörande i norra Sverige, som kan förvandla sig till djur: en ekorre, en björn.
    De enda människor, som begåvats med något som kan kallas personlighet, är de verkliga, numera döda,  "kändisarna"  John Bauer och Sven Jerring. Här gjorde jag en anmärkning i kanten: "Får man behandla människor så?"
     Och nu skulle  jag kunna bli riktigt elak. Skriva att "Norrland framstår som ett land befolkat av
pedofiler". Så här skriver nämligen Spjut på s 397: "Det är ju nån pedofil som har tagit Mattias. En sån där Thomas Quick." Tala om "med sax och mall tillklippta, psykologiska profiler i stället för människor
av kött och blod"!
    Bestämde sig Stefan Spjut möjligen för att skriva en bättre bok om kidnappade pojkar än den han just recenserat? I så fall misslyckades han.
        

Sven Westerbergs mystikfikationer

Jag missade Sven Westerbergs kriminalromaner, när de kom ut på 80-, 90- och 2000talen. Ingen i mina kretsar i Belgien hade hört talas om honom, inte ens de som borde ha varit intresserade, åtminstone av "Andras väg har rastplatser i solen", som kom på Tre Böckers förlag 2003. Den romanen kretsar kring Dag Hammarskjölds död i en flygkrasch i Afrika. När jag nu äntligen läst den ser jag att den är en  anklagelseakt mot  bland annat Belgien och dess Union Minière, som hade starka intressen i det som då hette Nordrhodesia. Men Westerbergs hjältinna, rättspsykiatern Hanna Skogholm, kan ingenting bevisa.
Hammarskjölds död förblir också här ett mysterium.
    Westerbergs engagemang är starkt liksom i "Judinnans tystnad" från 2000 och "Abonnemanget har upphört hänvisning saknas" från 2002. Jag önskade under läsningen att hans språkkänsla hade varit lika stark. Jag blir mer och mer känslig för ordens valörer och störs alltmer av grammatiska felaktigheter. De tränger sig på  från alla håll. "Vi är alla förda bakom ljuset", som Sven Westerberg själv
skriver i 2002 års roman.
   En anteckning i kanten apropå just den romanen: Jonsereds herrgård. Dit beger sig Hanna Skogholm och dit begav jag mig själv en gång på 1950-talet för att träffa Paul Gibson, herrgårdens dåvarande ägare och god vän till Rilke. Jag samlade information till min trebetygsuppsats om den store skalden, som gärna vistades där för att få skrivro.
  

Suzanne Brögger, om och om igen

Jag lägger ifrån mig den sönderlästa och nerkladdade "Crème Fraîche", Suzanne Bröggers roman från 1978. Den är ett låneex hämtat ur Uppsala Stadsbiblioteks magasin. En besvikelse, inte enbart på grund av bokens erbarmliga skick utan för att jag redan har hunnit läsa ett antal av Bröggers andra romaner och blivit förtjust, för att inte säga gripen. Men den här - jag klarade bara inte av allt råsex som drabbade den unga författaren. Att den rekommenderats av Henry Miller ändrade ingenting. Nu lämnar jag med lättnad tillbaka boken till biblioteket och återgår till de Bröggerböcker jag hunnit skaffa till min egen bokhylla:, Transparence (1993), Jadekatten (1997), Sejd (2000) och Linda Evangelista Olsen (2001). Om sig själv (?) skriver hon i "Transparence": "Att jag redan levt så länge berodde på att jag kluvit mig i två personer. Den ena var skygg, inåtvänd och skrivande, en person som ingen kände... Den andra var sprudlande, närgången, insmickrande, impulsiv och vansinnigt charmig - så länge det varade." Bara två personer? noterade jag i kanten. Hela boken är ju en uppvisning av ett otal identiteter. Det är det som är Bröggers genialitet. Den berömda Brögger, vars namn hamnat på allas läppar. Därför kunde hon citera Rilke, som lär ha rekommenderat att när detta hänt bör man ta sig ett annat namn, vilket som helst, "så att gud kunde ropa på en på natten"!Hon skriver klokt, Suzanne Brögger, och allra klokast om författarskapet, "den värsta formen av narkomani". "Transparence" skulle kunna fungera som ledsagare till alla unga författare in spe. Så också "Sejd" med undertiteln "Artiklar och essäer". Det hon har att säga om bland andra Karen Blixen och Virginia Woolf är intellektuellt upphetsande. Om V W: "Livet igenom skaffade hon sig njutning genom att strukturera sina minnen som fiktion och därigenom uppenbara ett slags ordning i kaos". Kan det sägas bättre? Och så "Linda Evangelista Olsen", som är berättelsen om en katt eller en essä om det kattaktiga: "Det mest kattaktiga hos katter är väl att de påminner en om att världen inte är vad den omedelbart ger sig ut för att vara." Alla mina åtta katter gjorde just det. Jag saknar dem. "Jadekatten" handlar också om katter. Och om människor. Framförallt om släkten Lövin, med ursprungsnamnet Henius, alltså om Suzanne Bröggers egen släkt. Här har hon verkligen gett sig ut på hal is. Men, som hon sa i en tidningsintervju, när hon fått frågan hur släkten tagit hennes avslöjanden: "Ingen i släkten har brutit med mig efter boken. Ingen har heller tackat mig... Jag känner författare, som alltid tagit hänsyn till sina nära då de skriver. De har ödelagts av sina hänsynstaganden." Jag kände mig stärkt.

Om Stefan Zweig och dödligt beroende

 Stefan Zweigs novell "Vierundzwanzig Stunden aus dem Leben einer Frau" är berättelsen om en kvinna, som råkar få syn på en ung man vid en roulett på franska Rivieran. Hon förstår att han är på väg att spela  bort sina sista pengar, följer efter honom, erbjuder sin hjälp. Han accepterar bara för att utnyttja henne å det grövsta.
    Han går under, hon genomgår en metamorfos, som leder till en smärtsam insikt.
    En av de starkaste berättelser om beroende som jag läst.

Anita Salomonssons nya roman recenserad

 I dag publicerade UNT min recension av Anita Salomonssons roman "I enslighet framfödt".
Artikeln blev stort uppslagen, illustrerad med en bild av författaren vid en gammal timmervägg.
Mäktigt!

Cilla Naumann: Springa med åror

Cilla Naumann, en av de nutida svenska författare jag sätter högst, kom i fjol ut med en roman med två  teman. Det ena är mänsklig kärlek. Jagberättaren Monika har en son, Lasse, en ung man med en funktionsstörning, som saknar etikett men som jag genast kände igen som autism. Det andra är landskapet Halland, som skildras med nästan outhärdlig ömhet. Jag har själv bott i det kustlandskap, som är Monikas och Cilla Naumanns och kände också där igen mig. På en av romanens sista sidor
korsas dessa båda teman. I väntan på att Lasse ska svara i sin mobiltelefon vecklar Monika upp ett pappersark, som hon hittat i hans rum.  Det är ett brev från
Skatteverket, som godkänt hans önskan om att få lägga till ett tredje namn mellan förnamn och efternamn, Halland. Då är Lasse Halland Sten redan död.      

På återbesök hos familjen Bergman

Jag återkommer till familjen Bergman och dess mest begåvade prosaist, IB-dottern Linn Ullmann.
Nu har jag läst hennes roman "När jag är hos dig"(2001). En roman om ett ödesdigert fall  från ett
tak. Både huvudpersonen Stella och hennes en fingernagel stora foster omkommer. Fallet är en metafor för det vi alla bär inom oss, längtan att frigöra sig, längtan att utplånas. Av denna insikt har Linn Ullmann åstadkommit en stor roman, som till skillnad från halvsystern Annas "Inte pappas flicka" (1987) verkar vara lösgjord från pappa-
beroendet. Fast helt säker kan jag ju inte vara, man är aldrig helt säker i umgänget med familjen
Bergman.

Ny bok: Fem pjäser om sex

I går, den 1 februari 2013, publicerades min senaste bok, den 27:e, utgiven på eget förlag med hjälp av Ordgruppen/Författares Bokmaskin, där den outtröttliga, kreativa och pålitliga Ann Svenske basar.  Boken är en pjässamling. Den första av de fem pjäserna, "En dörr ett rop," trycktes första gången i "Monologboken 1995", utgiven av Stockholms Monologfestival, där den framförts av Dramatenskådespelerskan Iréne Lindh i regi av Gunnel Lindblom.  Monologen fick ett delat förstapris i
det årets Monologmanustävling och översattes till franska av Jacques Robnard under titeln "Un cri devant la porte".
     Pjäs nr 2, "Odjuret",  är en regelrätt scenpjäs i tio scener för 13 skådespelare. Den uppfördes som s k "rehearsed reading"  på Göteborgs Dans & Teaterfestival 24-31 augusti 1996 i regi av Kent R Andersson och med Mats Blomgren i rollen som "Odjuret". Den publicerades först i bokform på franska av förlaget "L´Élan"i Nantes i översättning av Philippe Bouquet, som fått Ivar Lo-Johanssons personliga pris för att ro projektet i land.
    Den tredje pjäsen, "Tillsammans. Du och jag", spelades första gången under "Festival För Ny Svensk Dramatik" på Kulturhuset i Stockholm under april och maj 2000 i regi av Åsa Back och med
Anitra Invenius och Ola Wahlström i de båda rollerna. Den trycktes i Festivalens programskrift 2000 och  översattes sedan av Jacques Robnard under titeln "Ensemble. Toi et moi".
     Pjäs nr 4, "En dag på seniorboendet Såskoppen" med underrubriken "En tragedi i en akt",
framfördes som reading av amatörskådespelare på Teater Blanca i Uppsala den 7 november 2012.
     (Den hade förtjänat en mer professionell behandling, vilket jag hoppas den får vid nästa framförande.)
     Den femte pjäsen, "Äppleträdgården", slutligen är helt nyskriven. Den alluderar på Tjechovs
"Körsbärsträdgården" och är tillägnad Iréne Lindh.
    "Fem pjäser om sex"  har blivit en mycket vacker bok, till stor del tack vare omslagsbilden efter en målning av Pirkko Dahlman, som också illustrerade min barnbok "Bland pallemoner och draffodiler" (2011)    

Jessika Gedin och Selma Lagerlöf

Sent omsider har jag sett en notis om att Jessika Gedin är okunnig om Selma Lagerlöfs författarskap.
Det är inte min sak att beskärma mig,  självklart kan en programledare i TV inte hinna med allt.
Men notisen fick mig att minnas några lyckliga stunder. Jag var sju år år 1942, gick i andra klassen i byskolan i västerbottniska Nyåker, hade som lärare den stränga Karolina Karlsson. Hon läste "Kejsarn av Portugallien" för oss under syslöjdstimmarna. Jag är övertygad om att Selma Lagerlöfs skildring av Klara Fina Gulleborgs och hennes fars öde satte djupa spår i mitt minne och att berättelsen ligger bakom eller under mycket av det jag själv har skrivit.

Den hotade publicistiken

Lyssnade i går kväll på tre lärda herrar från Lund, två professorer och en docent, på Axess TV.
De hade idel kloka synpunkter på den utarmning som försiggår i medievärlden. Mainstreamkulturen
var ingenting för dem. Av de tre minns jag litteraturprofessor Per Rydén från min tid i Lund och docent
Peter Luthersson från min tid som skribent på Svenska Dagbladets kultursida, där han var kulturchef.
En stilla undran bara: Var gömde sig kvinnorna? En och annan skymtade i publiken, men ingen av dem
ansågs tydligen värdig att göra sin stämma hörd.

T S Eliot och Elizabeth Smart

I T S Eliots "The Waste Land" (1922) finner jag dikten "The Fire Sermon". 

Jag citerar ur den: "By the waters of Leman I sat down and wept..."

Och associerar till Elizabeth Smarts roman "By Grand Central Station I 

sat down and wept" (1945, svensk översättning av Ingegärd Martinell 1987

och med förord av Heidi von Born). Men ingenstans, varken i själva romanen eller

i förordet hittar jag någon referens till T S Eliot. Ändå är hela romanen en tolkning

av ett öde land. Elizabeth Smart är övergiven av sin älskade och skriver:  "Likt Dido

irrar jag omkring vid Stilla havet och hör en sådan våldsam gråt i de skummande 

vågorna att jag förundras över att inte hela världen gråter otröstligt."

    Vart har Heidi von Born tagit vägen?

Ett möte i bloggens värld

En av mina bloggkamrater är Maureen Murdock, amerikansk författare och psykoterapeut. Jag tillägnade henne min memoar "Till Marianne från A till Ö." Emellanåt går jag in i hennes blogg för att få del av nya insikter. Nu skriver hon om sin ännu outgivna bok, "Hooked on Hope, A Mother´s Tale".
Den handlar om den smärta hon känner, när hon tänker på sin drogmissbrukande son, som avtjänar sitt straff för narkotikalangning i ett kaliforniskt fängelse. Sonen är psykotisk, (bipolär), och en begåvad bildkonstnär.  Nu är hon på väg att ge upp tanken på bokpublicering. Marknaden för icke-midstreams-litteratur är ännu hårdare i USA än här. Därför är hon glad att hon har sin blogg. Där kan hon låta en stor publik få del av sina erfarenheter.
    I sin memoar "Unreliable truth" (2003) betonar hon att en memoar är ett försök av författaren att berätta sina minnen med den största emotionella sanning hon är mäktig: "Det betyder givetvis inte att alla fakta är historiskt korrekt återgivna. En författare skriver om en händelse utifrån sitt eget perspektiv, inte utifrån sin systers, sin mans eller sitt barns. En memoarförfattare bör också tänka på att det är viktigt att vara ärlig, att strunta i vad andra kommer att tycka. Om man skriver emotionellt sant kommer läsaren att
kunna ta till sig det skrivna. Det kommer att tolkas som autentiskt, något som är mycket viktigare än att bli tolkad som en god människa."
    Det har hänt mig flera gånger, när jag gett ut böcker med mina egna emotionella sanningar som motiv att jag kunnat skriva under på Maureens visdomsord. Det gäller till exempel "Vargens mjuka tassar" (1994 och 2009) och "Älska mig - ändå!" ( 2012)
    Maureen Murdocks bloggadress är: maureenmurdockblog.com on addiction & mental illness.

Hos familjen Bergman

Jag har ägnat delar av min "julledighet" åt att umgås med familjen Bergman, dock inte min egen familj, utan den som är mest känd som Ingmar Bergman-familjen. Jag började  med  IB:s "Laterna magica", nyfiken på vad han har att säga om teater, något som  intresserar mig i högsta grad just nu. Fastnade i skvaller och personförföljelse. SvD:s tidigare kulturchef och teaterkritiker Ingmar Björkstén  ägnar han en hel del trycksvärta. Björkstén kommer för sent till en föreställning, som han tänker recensera, men teaterchefen, som "anar långvarig förföljelse på Svenska Dagbladets kultursida, springer efter den förtörnade mannen och makar in honom i salongen."
    Att Björkstén hade svårt för Bergman kan jag intyga. Inför  recensioner ansattes han av svår ångest, han ville inte svika sitt recensionsuppdrag. Samtidigt var han rädd för hur Bergman kunde tänkas
reagera. Han klarade dock det mesta med hedern i behåll. Sa han.
    Ingmar Bergmans syster Margareta skrev också en självbiografisk berättelse, "Ångestens barn", ett drama i romanform. Det är en fascinerande berättelse om en kvinna, Jenny, som står i skuggan av sin bror. Vid ett tillfälle tycker hon att han förvandlats till "en stor mystisk katt, en gudomligt allvetande urvarelse". Han skriver i "Laterna magica"  att han tänker på sin syster med korta, ilande samvetskval. Han mördade en gång hennes författarförsök. "Enligt egen uppgift slutade hon då att skriva. Om för att straffa mig eller sig själv eller av modlöshet vet jag inte." Själv tycker jag att "Ångestens barn" är en
kraftfullare, mer drabbande,  berättelse än "Laterna magica".
    Ett av Ingmar Bergmans många barn är Linn Ullmann, frukten av förhållandet med Liv Ullmann, som i "Förändringen" skrivit om IB med vördnad och skräck. Linn Ullmann har jag nu senast mött i romanen "Innan du somnar". Det var egentligen på grund av den boken som jag bestämde mig för att göra detta blogginlägg. Jag ville berätta för mina läsare att hon är den riktigt stora författaren i familjen. Hon kan verkligen konsten att skriva, att bygga en intrig, att få läsaren att känna igen sig.
    Vad vore litteraturen utan tillgång till de erfarenheter som författarens egen familj bidragit med?

    
      

Kjell Espmark om litteraturkritik

I sin senaste bok, "I vargtimmen" ägnar Kjell Espmark ett kapitel åt litteraturkritikens "avprofessionaliseringprocess". Han skriver om kritikens båda extremer  - lovprisandets resp jävlandets
och menar att kritiken"i sitt försök att fånga den glesnande publikens intresse... " troligen  kommer att
lockas allt längre ut mot polerna offentlig styckning resp. braskande lansering."
    Han fortsätter: "Ett nytt olustigt fenomen är att en boks öde tenderar att avgöras innan den hunnit lämna tryckpressarna. Redan i mitten av januari 2011 kunde en av våra morgontidningar besvara frågan
`Vad ska man läsa?´med ´grundtips´ på  tolv böcker i den kommande vårens utgivning. Dessa ännu olästa böcker kallas än ´betvingande´, än ´berörande´, ja en av dem försäkras skänka ´en högtidsstund.
Det är författarens börsnotering som dikterar förhandsomdömet. En oväntad kvalitet har tveksam chans mot stalltipsen."
     Min kommentar: dessa stalltips styr inte bara litteraturkritiken utan också det urval som t ex bokcirklarna gör inför sina inköp. Vi som inte är börsnoterade har ingen chans där heller.
     Jag har under ett antal år försökt göra något åt saken på flera sätt. Dels har jag som kritiker i Svenska Dagbladet  haft ambitionen att skriva om böcker av andra författare än de "börsnoterade", dels har jag genom min egenutgivning på Podium Distribution lyckats styra undan från de stora förlagens redaktörer, som försökt göra om mig till en författare att lansera "braskande".
    Jag är inte en sådan författare. I mina senaste böcker får läsaren möta mig själv, inte den bild av mig som en "välvillig" förlagsredaktör vill att läsarna ska möta.
    Som kritiker har jag fått mitt straff. Svenska Dagbladet vill inte längre ha min medverkan. Jag smälter tydligen inte in i bilden av en lydig medföljare. Upsala Nya Tidning tänker trots sin kamp med ekonomin tack och lov annorlunda.

Min mentor är död

I går kväll såg jag ett av Axess TV:s underbara program. Juliette Gréco framträdde dels i RTBF (Radio Télévision Belge Frankophone) på 60-talet, dels i fransk TV på 80-talet.
Efter programmet googlade jag henne och upptäckte att Josyane Savigneau, som för övrigt skrivit en biografi om Marguerite Yourcenar, skrivit en bok också om henne. Jag fortsatte, hittade under Josyane Savigneau uppgiften att Dominique Rolin är död. Hon dog den 15 maj 2012, några dagar innan hon skulle ha fyllt 99 år. Hon föddes i Bryssel den 22 maj 1913.
    Dominique Rolin var min mentor. Hon lärde mig att gå i psykoanalys hos mig själv. Hon följde mig och mitt författarskap, åtminstone de delar som utkommit på franska. Jag skrev om henne i olika sammanhang, i min memoarbok "Till Marianne från A till Ö. En resa genom liv och böcker" (2007),  och i Svenska Dagbladet. Jag träffade henne så fort jag kom till Paris, besökte henne i hennes lägenhet i Saint-Germain-des- Prés eller vid en lunch på La Coupole.
Jag läste allt hon gav ut.
    Hon var en av de främsta författarna inom "Le nouveau roman".
    I min memoarbok skriver jag om den förutsägelse hon gjorde i romanen "Le gâteau des morts" (1982) Där berättar hon hur hon den 5 augusti 2000 hittas livlös vid sitt skrivbord. En förutsägelse som alltså inte skulle visa sig stämma in.
   Men detta är inte det intressanta. Det är att hennes ständige följeslagare och romanfigur Jim dyker upp vid båren. Han lugnar henne, det här är ingenting hon ska oroa sig för, hon är bara i färd med en ny bok.
     Det var länge en hemlighet vem denne Jim var. Men en dag avslöjade Dominique för mig att hans
namn var Philippe Sollers, en av de tongivande i den franska litteraturvärlden och make till Julia Kristeva. De hade träffats, när han var 22 och hon 45 och gått in i ett samliv i erotikens och litteraturens tecken. Till deras ritualer hörde resor till Venedig två gånger per år, där de alltid tog in på samma hotell och i samma rum. Dominiques roman "Trente ans d´amour fou"(1988) handlar om deras kärlekshistoria.
     När man nu googlar Dominique Rolin, écrivain, får offentligheten äntligen klart besked: Det är Philippe Sollers som är Jim, uppkallad efter James Joyce.
     År 1993 firades Dominique Rolins 80-årsdag vid Centre Pompidou i Paris. I panelen, som behandlade hennes författarskap, satt både hon själv och Philippe Sollers. I publiken bland många andra Julia Kristeva och Josyane Savigneau. (Och jag själv.) Savigneau förberedde redan då sin biografi om Dominique Rolin
Jag väntar otåligt på den. Jag undrar om hon tänker ta upp Dominiques släktskap med Dostojevskij och med Kafka.
Eller med Marguerite Yourcenar, som hon efterträdde i Belgiens franskspråkiga litteraturakademi  1989.
      Är hemligheten bakom ett långt liv kärlek och skapande arbete?