Jessika Gedin och Selma Lagerlöf

Sent omsider har jag sett en notis om att Jessika Gedin är okunnig om Selma Lagerlöfs författarskap.
Det är inte min sak att beskärma mig,  självklart kan en programledare i TV inte hinna med allt.
Men notisen fick mig att minnas några lyckliga stunder. Jag var sju år år 1942, gick i andra klassen i byskolan i västerbottniska Nyåker, hade som lärare den stränga Karolina Karlsson. Hon läste "Kejsarn av Portugallien" för oss under syslöjdstimmarna. Jag är övertygad om att Selma Lagerlöfs skildring av Klara Fina Gulleborgs och hennes fars öde satte djupa spår i mitt minne och att berättelsen ligger bakom eller under mycket av det jag själv har skrivit.

Den hotade publicistiken

Lyssnade i går kväll på tre lärda herrar från Lund, två professorer och en docent, på Axess TV.
De hade idel kloka synpunkter på den utarmning som försiggår i medievärlden. Mainstreamkulturen
var ingenting för dem. Av de tre minns jag litteraturprofessor Per Rydén från min tid i Lund och docent
Peter Luthersson från min tid som skribent på Svenska Dagbladets kultursida, där han var kulturchef.
En stilla undran bara: Var gömde sig kvinnorna? En och annan skymtade i publiken, men ingen av dem
ansågs tydligen värdig att göra sin stämma hörd.

T S Eliot och Elizabeth Smart

I T S Eliots "The Waste Land" (1922) finner jag dikten "The Fire Sermon". 

Jag citerar ur den: "By the waters of Leman I sat down and wept..."

Och associerar till Elizabeth Smarts roman "By Grand Central Station I 

sat down and wept" (1945, svensk översättning av Ingegärd Martinell 1987

och med förord av Heidi von Born). Men ingenstans, varken i själva romanen eller

i förordet hittar jag någon referens till T S Eliot. Ändå är hela romanen en tolkning

av ett öde land. Elizabeth Smart är övergiven av sin älskade och skriver:  "Likt Dido

irrar jag omkring vid Stilla havet och hör en sådan våldsam gråt i de skummande 

vågorna att jag förundras över att inte hela världen gråter otröstligt."

    Vart har Heidi von Born tagit vägen?

Ett möte i bloggens värld

En av mina bloggkamrater är Maureen Murdock, amerikansk författare och psykoterapeut. Jag tillägnade henne min memoar "Till Marianne från A till Ö." Emellanåt går jag in i hennes blogg för att få del av nya insikter. Nu skriver hon om sin ännu outgivna bok, "Hooked on Hope, A Mother´s Tale".
Den handlar om den smärta hon känner, när hon tänker på sin drogmissbrukande son, som avtjänar sitt straff för narkotikalangning i ett kaliforniskt fängelse. Sonen är psykotisk, (bipolär), och en begåvad bildkonstnär.  Nu är hon på väg att ge upp tanken på bokpublicering. Marknaden för icke-midstreams-litteratur är ännu hårdare i USA än här. Därför är hon glad att hon har sin blogg. Där kan hon låta en stor publik få del av sina erfarenheter.
    I sin memoar "Unreliable truth" (2003) betonar hon att en memoar är ett försök av författaren att berätta sina minnen med den största emotionella sanning hon är mäktig: "Det betyder givetvis inte att alla fakta är historiskt korrekt återgivna. En författare skriver om en händelse utifrån sitt eget perspektiv, inte utifrån sin systers, sin mans eller sitt barns. En memoarförfattare bör också tänka på att det är viktigt att vara ärlig, att strunta i vad andra kommer att tycka. Om man skriver emotionellt sant kommer läsaren att
kunna ta till sig det skrivna. Det kommer att tolkas som autentiskt, något som är mycket viktigare än att bli tolkad som en god människa."
    Det har hänt mig flera gånger, när jag gett ut böcker med mina egna emotionella sanningar som motiv att jag kunnat skriva under på Maureens visdomsord. Det gäller till exempel "Vargens mjuka tassar" (1994 och 2009) och "Älska mig - ändå!" ( 2012)
    Maureen Murdocks bloggadress är: maureenmurdockblog.com on addiction & mental illness.

Hos familjen Bergman

Jag har ägnat delar av min "julledighet" åt att umgås med familjen Bergman, dock inte min egen familj, utan den som är mest känd som Ingmar Bergman-familjen. Jag började  med  IB:s "Laterna magica", nyfiken på vad han har att säga om teater, något som  intresserar mig i högsta grad just nu. Fastnade i skvaller och personförföljelse. SvD:s tidigare kulturchef och teaterkritiker Ingmar Björkstén  ägnar han en hel del trycksvärta. Björkstén kommer för sent till en föreställning, som han tänker recensera, men teaterchefen, som "anar långvarig förföljelse på Svenska Dagbladets kultursida, springer efter den förtörnade mannen och makar in honom i salongen."
    Att Björkstén hade svårt för Bergman kan jag intyga. Inför  recensioner ansattes han av svår ångest, han ville inte svika sitt recensionsuppdrag. Samtidigt var han rädd för hur Bergman kunde tänkas
reagera. Han klarade dock det mesta med hedern i behåll. Sa han.
    Ingmar Bergmans syster Margareta skrev också en självbiografisk berättelse, "Ångestens barn", ett drama i romanform. Det är en fascinerande berättelse om en kvinna, Jenny, som står i skuggan av sin bror. Vid ett tillfälle tycker hon att han förvandlats till "en stor mystisk katt, en gudomligt allvetande urvarelse". Han skriver i "Laterna magica"  att han tänker på sin syster med korta, ilande samvetskval. Han mördade en gång hennes författarförsök. "Enligt egen uppgift slutade hon då att skriva. Om för att straffa mig eller sig själv eller av modlöshet vet jag inte." Själv tycker jag att "Ångestens barn" är en
kraftfullare, mer drabbande,  berättelse än "Laterna magica".
    Ett av Ingmar Bergmans många barn är Linn Ullmann, frukten av förhållandet med Liv Ullmann, som i "Förändringen" skrivit om IB med vördnad och skräck. Linn Ullmann har jag nu senast mött i romanen "Innan du somnar". Det var egentligen på grund av den boken som jag bestämde mig för att göra detta blogginlägg. Jag ville berätta för mina läsare att hon är den riktigt stora författaren i familjen. Hon kan verkligen konsten att skriva, att bygga en intrig, att få läsaren att känna igen sig.
    Vad vore litteraturen utan tillgång till de erfarenheter som författarens egen familj bidragit med?

    
      

Kjell Espmark om litteraturkritik

I sin senaste bok, "I vargtimmen" ägnar Kjell Espmark ett kapitel åt litteraturkritikens "avprofessionaliseringprocess". Han skriver om kritikens båda extremer  - lovprisandets resp jävlandets
och menar att kritiken"i sitt försök att fånga den glesnande publikens intresse... " troligen  kommer att
lockas allt längre ut mot polerna offentlig styckning resp. braskande lansering."
    Han fortsätter: "Ett nytt olustigt fenomen är att en boks öde tenderar att avgöras innan den hunnit lämna tryckpressarna. Redan i mitten av januari 2011 kunde en av våra morgontidningar besvara frågan
`Vad ska man läsa?´med ´grundtips´ på  tolv böcker i den kommande vårens utgivning. Dessa ännu olästa böcker kallas än ´betvingande´, än ´berörande´, ja en av dem försäkras skänka ´en högtidsstund.
Det är författarens börsnotering som dikterar förhandsomdömet. En oväntad kvalitet har tveksam chans mot stalltipsen."
     Min kommentar: dessa stalltips styr inte bara litteraturkritiken utan också det urval som t ex bokcirklarna gör inför sina inköp. Vi som inte är börsnoterade har ingen chans där heller.
     Jag har under ett antal år försökt göra något åt saken på flera sätt. Dels har jag som kritiker i Svenska Dagbladet  haft ambitionen att skriva om böcker av andra författare än de "börsnoterade", dels har jag genom min egenutgivning på Podium Distribution lyckats styra undan från de stora förlagens redaktörer, som försökt göra om mig till en författare att lansera "braskande".
    Jag är inte en sådan författare. I mina senaste böcker får läsaren möta mig själv, inte den bild av mig som en "välvillig" förlagsredaktör vill att läsarna ska möta.
    Som kritiker har jag fått mitt straff. Svenska Dagbladet vill inte längre ha min medverkan. Jag smälter tydligen inte in i bilden av en lydig medföljare. Upsala Nya Tidning tänker trots sin kamp med ekonomin tack och lov annorlunda.

Min mentor är död

I går kväll såg jag ett av Axess TV:s underbara program. Juliette Gréco framträdde dels i RTBF (Radio Télévision Belge Frankophone) på 60-talet, dels i fransk TV på 80-talet.
Efter programmet googlade jag henne och upptäckte att Josyane Savigneau, som för övrigt skrivit en biografi om Marguerite Yourcenar, skrivit en bok också om henne. Jag fortsatte, hittade under Josyane Savigneau uppgiften att Dominique Rolin är död. Hon dog den 15 maj 2012, några dagar innan hon skulle ha fyllt 99 år. Hon föddes i Bryssel den 22 maj 1913.
    Dominique Rolin var min mentor. Hon lärde mig att gå i psykoanalys hos mig själv. Hon följde mig och mitt författarskap, åtminstone de delar som utkommit på franska. Jag skrev om henne i olika sammanhang, i min memoarbok "Till Marianne från A till Ö. En resa genom liv och böcker" (2007),  och i Svenska Dagbladet. Jag träffade henne så fort jag kom till Paris, besökte henne i hennes lägenhet i Saint-Germain-des- Prés eller vid en lunch på La Coupole.
Jag läste allt hon gav ut.
    Hon var en av de främsta författarna inom "Le nouveau roman".
    I min memoarbok skriver jag om den förutsägelse hon gjorde i romanen "Le gâteau des morts" (1982) Där berättar hon hur hon den 5 augusti 2000 hittas livlös vid sitt skrivbord. En förutsägelse som alltså inte skulle visa sig stämma in.
   Men detta är inte det intressanta. Det är att hennes ständige följeslagare och romanfigur Jim dyker upp vid båren. Han lugnar henne, det här är ingenting hon ska oroa sig för, hon är bara i färd med en ny bok.
     Det var länge en hemlighet vem denne Jim var. Men en dag avslöjade Dominique för mig att hans
namn var Philippe Sollers, en av de tongivande i den franska litteraturvärlden och make till Julia Kristeva. De hade träffats, när han var 22 och hon 45 och gått in i ett samliv i erotikens och litteraturens tecken. Till deras ritualer hörde resor till Venedig två gånger per år, där de alltid tog in på samma hotell och i samma rum. Dominiques roman "Trente ans d´amour fou"(1988) handlar om deras kärlekshistoria.
     När man nu googlar Dominique Rolin, écrivain, får offentligheten äntligen klart besked: Det är Philippe Sollers som är Jim, uppkallad efter James Joyce.
     År 1993 firades Dominique Rolins 80-årsdag vid Centre Pompidou i Paris. I panelen, som behandlade hennes författarskap, satt både hon själv och Philippe Sollers. I publiken bland många andra Julia Kristeva och Josyane Savigneau. (Och jag själv.) Savigneau förberedde redan då sin biografi om Dominique Rolin
Jag väntar otåligt på den. Jag undrar om hon tänker ta upp Dominiques släktskap med Dostojevskij och med Kafka.
Eller med Marguerite Yourcenar, som hon efterträdde i Belgiens franskspråkiga litteraturakademi  1989.
      Är hemligheten bakom ett långt liv kärlek och skapande arbete?